Livet är förändring, brukar jag ju säga...

Vi säger så här då

2009-03-03T22:58:00.000-08:00

Jag provar att blogga i den här

http://www.bildstrom.blogspot.com

så får vi se hur det blir med inläggsfrekvens och annat...

.

Jag är less nu

2009-02-21T11:30:00.000-08:00

Vet ni vad? Jag är less på den här bloggen nu. Jag har svårt att förklara det men jag tror det hänger ihop med alla andra förändringar som skett i livet de senaste månaderna.

Jag har varit sjuk så länge, jag har bytt arbete, jag har träffat en ny kärlek, jag kommer att flytta till en annan ort. Visst är träningen viktig och visst kommer jag fortsätta träna men både bloggen och min träning har liksom blivit ett krav mer än vad den blivit ett nöje.

Och det är ju det som livet går ut på.

Nöjen.

Jag återkommer med min nya bloggadress! Det blir en softare blogg. En kravlösare blogg.

En helt vanlig omärkvärdig blogg, liksom. Med mindre regelbundna inlägg och inget särskilt tema alls... skönt ska det bli.

.

Watch your character

2009-02-13T05:50:00.000-08:00

Jag tog lunch med Linnea idag. Linnea är en av mina arbetskollegor på mitt förra arbete. Linnea har inte bara varit en förebild i min yrkesutövning utan även en klok vän som jag alltid kunnat räkna med. Jag fick en enormt fin present av henne. Hon hade plockat ur ett av mina livsmotton här på bloggen och ramat in orden åt mig. Det hoppade till i hjärtat över hur hon varit så träffsäker i sin gåva. Den där tavlan kommer att hänga uppe på väggen i många år. Den ska få en hedersplats i vårt nya hus där alla kan läsa den.

"Watch your thoughts, they become words.
Watch your words, they become actions.
Watch your actions, they become habits.
Watch your habits, they become character.
Watch your character, it becomes your destiny."

.

Soft träning

2009-02-11T06:44:00.000-08:00

Jag blir yr och spak av minsta lilla konditionsträning fortfarande, men styrketräningen fungerar utmärkt! Det känns som en underbar emotionell semester att förutsättningslöst gå till gymet tillsammans med Christian. Han vet hur träningen sett ut för mig de senaste dagarna och så improviserar han ihop ett förslag på ett träningsprogram för mig. Sedan lallar jag bara på i min egen takt. Jag tar i hårt när jag känner för det och mesar på med småvikter när jag känner för det.

Inte för att bli stark

Inte för att bli snygg

Utan bara för att det är så sabla skönt att använda kroppen. Jag älskar att ta hand om det här sjuka åbäket till kvinnokropp. Jag gillar att känna mitt hjärta slå och jag gillar mina muskler. Ingenting är perfekt men gud vad tråkigt det vore om så vore fallet!

Uppslukad

2009-02-11T00:01:00.000-08:00

Jävlar i min själ, en riktig kvinna!

Bilden tagen

Tänk vad några dagars avbrott från arbetet kan göra för kroppen och själen. Jag känner mig som en trött blomma som fullkomligt suger in kraft med rötterna.

En kraftkälla som jag sugit in fullkomligt med mina rötter heter Barbro Dahlbom-Hall. Barbro är författare och konsult med beteendevetenskaplig inriktning och hon beskriver grupprocesser på ett sätt jag aldrig hört någon göra.

Guldkorn jag fastnat för ur boken och alltid ska bära med mig:

* Du måste se och förstå en grupprocess för att kunna agera. Förstår man inte vad som händer ska man vänta med att agera.

* Var tydlig med vad du kan och vill.

* Lär dig lita på din intuition

* Skäms inte

* Goda resultat kan uppfattas hotande

* Använd din humor!

Ny frisyr

2009-02-10T04:25:00.000-08:00

...och så här blev det. Det kändes skönt att få fräscha upp sig lite. Jag höll nästan på att somna när frisörskan sköljde igenom mitt hår...

Landa

2009-02-10T00:13:00.000-08:00

En blomma som Christian köpte till mig. Jag gillar den mer och mer ju oftare jag tittar på den.

Jag börjar arbeta nästa vecka. Just nu går jag mest omkring och tar det lugnt. Jag har lagat köttfärslimpa med varm bönsallad och gjort "nyttiga" muffins med blåbär och aprikoser. Jag läser mycket och läser främst böcker om ledarskap och genusperspektiv. Jag tränar måttligt och kroppen är inte helt frisk ännu. Jag behöver den här tiden. Jag behöver landa och reflektera. Det känns i hela kroppen.

Igår skrev vi på kontraktet om den där bostadsrätten som vi bestämt oss för. Det är ett jättesött vitt litet hus. Vi flyttar in om ungefär en månad. Christian lyckades bra i sin löneförhandling som planchef så vi fick ett litet ekonomiskt lyft också!

Allt ser bra ut.

Nu har jag klipptid hos frisören...

.

En bra måndag

2009-02-09T02:52:00.000-08:00

Jag och Kiara har njutit av vintervädret idag. Härligt! Trots att jag haft henne i åtta år så känner jag mig stolt över att jag har en alldeles egen hund som jag tagit hand om. Kiara är ju så fin och rar, också...

Goaste fintjejen...

.

Jag är förändring

2009-02-07T06:29:00.001-08:00

Samtidigt som allt detta hänt så har jag inte heller kunnat träna på grund av sjukdom. Jag har haft influensa och nu har jag lovat mig själv en ordentlig vila utan press på kroppen. Jag har suttit på mitt favoritkafé med en god bok och en kopp kaffe och tittat ut i snöovädret. Jag har vandrat runt i olika affärer och verkligen tagit mig tid och ekonomi att handla allt jag vill ha. Jag brukar inte handla kläder särskilt ofta och när jag väl gör det så har jag gjort det halvhjärtat. Nu har jag dock tagit mig tid och nästan hela min garderob är förnyad. Jag stirrar mig i spegeln och känner inte igen mig själv. Allt är nytt. Höga stövlar med klack och stilrena figursydda skjortor, handväskor och en vacker vårjacka. Det var på tiden!

Jag köpte den svarta. Jättecool!

Mina vänner säger att jag låter annorlunda på rösten också. Gladare. Piggare. Både Nina och Karin har sagt att jag börjat prata annorlunda.

Jag är så glad över alla förändringar som står för dörren!

.

Livet är förändring

2009-02-07T01:29:00.000-08:00

Igår föll alla bitar på plats efter rätt så hårt arbete. Jag och Christian har ganska snabbt engagerat oss i varandra och stöttat varandras arbetssituationer och båda av oss har befunnit oss i situationer då vi tvingats fundera över karriärsbyten. Christians problem har dock varit angenämare än mina då han blivit erbjuden en kommunal chefstjänst i Östhammar som han ställt sig ambivalent till, och själv har jag stått utan arbete. Vi bestämde oss för att tillsammans jobba lite för att se över möjligheterna till att utveckla oss i Östhammar.

Det har varit en jobbig tid för mig. Jag har varit rätt så sjuk och utan gnista. Jag har också tvingats ta ställning till andra arbetserbjudanden jag har fått. Det har varit svåra ställningstaganden att tacka nej till tryggare arbetserbjudanden i förhoppning om att få "drömjobbet" i Östhammar och det kändes som om jag kastade tärning med min egen karriär. Jag blev dessutom motarbetad från ett håll jag inte räknat med, och kortfattat så är det flera gånger jag varit rädd för att allt skulle gå i stöpet. Det har varit tuffa bud som krävt mycket ömsesidig tillit och mycket stöd mellan oss. Framför allt har det varit tufft att tänka sig att flytta från Gävle, för båda av oss.

Men nu har allt gått i lås och vi har landat i våra beslut. Jag fick arbetet jag hoppades hårt på att få och Christians chefstjänst kommer att träda i kraft snart. Vi har hittat ett sött litet vitt hus med en liten gräsplätt och ett äppelträd. Vi har nära till skogen och mitt krav att få bo nära en hästhage har vi också lyckats pricka in. Vi har gått till banken och dividerat och fått gott stöd i budgetkalkyler och gemensamma lån. Allt är äntligen ordnat och igår firade vi med champagne. Christian har varit ett otroligt stöd vi har båda varit riktigt modiga som vågar tro på varandra så här tidigt.

Inte arbetslös längre

2009-02-05T02:01:00.000-08:00

Jag har fått arbete! MED LÖNELYFT! Jag är jättelycklig. Det är tyvärr på en annan ort och kräver en ny flytt. Det blev även en krånglig process då det visade sig att en av referenserna överraskade med att säga obehagligheter som jag inte alls hört talas om förut, så jag blev riktigt nedstämd.

Men nu vänder livet förhoppningsvis.

Jag ska fortsätta ta en paus i min träning då jag fortfarande har känningar av influensan. Nu ska jag fokusera på att landa på mitt nya arbete och ladda i själen inför den kommande flytten. Jag måste bli ordentligt frisk nu och jag måste sätta igång med träningen ytterst försiktigt.

Det är helt fantastiskt. Jag har fått arbete... Trots att jag var sjuk när jag gick på intervjun. Jag har bestämt mig för att kämpa för ett arbete och jag har gjort mig redo att flytta från stan och skiljas från vänner bara för att få ett arbete. Jag har verkligen fått brottas med självkänslan...

Jag fixade det här!

(bilden tagen)

Arbetslös, då...

2009-02-02T12:56:00.000-08:00

Idag var det första dagen som jag är arbetslös. Jag har varit trött och har egentligen inte gjort så mycket, jag är fortfarande lite sjuk. Jag väntar på att min energi och rörelseglädje ska komma tillbaka, jag känner mig lite handfallen när jag är utan krut i kroppen. Det är kanonfint februariväder ute och jag orkar ingenting. Frustrerande!

Sedan gjorde jag tacopaj. Ett tips är att byta ut tacomixen med tomatpuré, salt och peppar, så slipper du en massa gömt socker och underliga ingredienser. En tacomix innehåller främst socker, vet ni...

Botten:
2 dl grahamsmjöl (eller vetemjöl)
2 dl vetemjöl
1/2 tsk salt
50 g margarin
1 1/2 dl mjölk

Fyllning:
400g köttfärs
1 paket taco kryddmix + vatten enligt anvisning på förpackningen
2-3 tomater
1-2 röda paprikor
2 dl crème fraîche
4 msk majonnäs
2 dl riven ost
1 gul lök

Blanda ihop ingredienserna till bottnen och tryck ut degen i en smord pajform. Förgrädda pajskalet i 225 grader varm ugn i cirka 10 minuter.
Bryn köttfärsen och tillsätt tacomix och vatten enligt förpackningens anvisningar, Låt det hela koka ihop.
Lägg färsröran i pajskalet. Lägg sedan skivade tomater och röd paprika i ringar.
Blanda ihop crème fraîche, majonnäs och ost och bred ut över färsen. Lägg lökringar överst. Grädda pajen i 225 grader varm ugn tills den fått fin färg, cirka 15-20 minuter.

Så här blev den...

Lugnt

2009-01-31T14:01:00.000-08:00

Jag tassade in för sista arbetspasset på mitt vikariat idag. Egentligen var det sista arbetsdagen igår, men jag har ju varit sängliggandes så jag har inte hunnit göra den sista överlämningen. Idag var jag någorlunda pigg, åtminstone tillräckligt för att hostande och harklande släpa mig iväg och göra det allra nödvändigaste sista, det här var dock inget festligt sätt att spendera sin lördag på. Det kändes konstigt att gå omkring själv i de tomma korridorerna som jag varit så hemma i och det kändes lustigt att lämna ifrån sig tjänstelegitimationen och nyckeln. Jag har lovat att komma tillbaka för ett riktigt avsked till alla gulliga kollegor så fort jag blivit piggare. Nu är jag arbetslös.

När jag gick ut genom dörren kände jag mig ändå ganska upplyft. Jag åkte till Valbo och handlade tuschpennor och ett ritblock. Jag har inte tecknat med tusch i ritblock sedan gymnasiet. Att teckna igen kändes som att återknyta kontakten till den där tjejen i tidiga tonåren som var ett geni på precis allt, innan hon försvann i energikrävande förälskelser, tonårsdepressioner och sedan slutgiltigen drunknade i den vanliga vardagen.

Jag ritade av mig och Christian i tusch.

Det gav mig en känsla av lugn.

Sjukdom och förhöjda pulsvärden

2009-01-27T01:39:00.000-08:00

Jag var helt fri från symptom och mediciner i TVÅ HELA VECKOR innan jag blev sjuk igen. Det känns faktiskt ganska okej. Det var två riktigt bra veckor. Jag tränade inte så mycket heller den här friska perioden eftersom jag ville försäkra mig om att sjukdomarna inte var på grund av överträning. Nu har jag med andra ord dessutom rent samvete.

Igår låg jag i feber. Jag vet att feber är kroppens sätt att föra krig mot mina virus. Eftersom virus trivs i 37 grader så är det smart att höja temperaturen så de blir lite slöa, då kan kroppens immunförsvar städa bort de överhettade slöa bakterierna eftersom immunförsvaret är lite mer rustade för en temperaturökning än vad viruset är. Därför drar jag mig ofta från att ta alvedon och annat febernedsättande.

Tyvärr blev det olidligt framåt kvällen. Jag stod inte ut med febern och tog en febernedsättande tablett. När man äter febernedsättande tabletter så signalerar man till kroppen att det är dags att coola ner sig så då började ju kroppen svettas mängder för att kyla ner mig. Jag vaknade flera gånger av att täcket var alldeles blött och att jag behövde vända på det för att känna mig torr. Sedan var båda sidorna av täcket blöta men det blev ganska bra för då blev täcket så kallt av all fukt att jag slutade svettas. Jag var jättetörstig på morgonen när jag vaknade så det försvann nog en hel del vätska. Jag kände mig pigg i morse men chefen sa att det inte var någon bra idé för mig att stanna på jobbet om jag hade feber i natt.

Min vilopuls låg på 107 slag per minut när jag hade feber. Det är min älskade hjärtepumpt som vill hålla mig frisk. 107 slag per minut är en lätt cykeltur på plan mark eller en rask promenad. Tänk er den lätta cykelturen på plan mark en hel natt? En puls som slår lika hårt som en rask promenad under två dygn? Inte underligt man kan känna sig spak efter en febersänka.

Vanligtvis är min vilopuls på 50-60 slag per minut och om jag koncentrerar mig på att slappna av kan jag lägga den på 47 slag per minut, så 107 är ungefär den dubbla pulsen av min vanliga vilopuls. Jag är tacksam över konditionsträningen. Jag har ju uthållighetstränat och klarar ju en puls på 130 i upp till fem timmar utan problem med återhämtning.

Jag tror att jag känner mig mer utvilad nu idag än vad många andra, mindre tränade personer, skulle ha känt sig efter en febersänka.

Ytterligare en fördel med att konditionsträna, alltså...

.

"I see dead people!"

2009-01-25T21:44:00.000-08:00

Alla som känner mig lite mer ingående vet att jag har ett visst intresse för historia och att jag gillar fornminnen. På väg till Christians föräldrar knallade vi upp för en fornborg och på vägen hem så gjorde vi en liten paus bredvid en av mina favoritstenar i Enköping.

Kiara gillade inte stenen. Hon hävdade att den var hemsökt av olyckliga själar. Tramsterven.

"This place is haunted! HAUNTED I TELL YOU!!"

.

Godkänd

2009-01-25T12:24:00.001-08:00

Yes! Jag klarade besiktningen. Christians pappa gillade mig stenhårt. Jag har varit tre timmars bilresa söderut och charmat Christians släkt. Dom gillade mig allihopa! Sweet.

Jag och Christian...

.

Det är inte synd om mig

2009-01-23T10:38:00.000-08:00

Nämen allvarligt, jag fattar vinken, Benita. Det är inte synd om mig. Min kropp håller inte alls på att nedbrytas till en oformlig massa bara för att jag varit sjuk under hösten och vintern. Jag har i princip börjat kunna kämpa på som vanligt igen, nu. Musklerna håller måttet. Tack för klänningen!

.

Konsten att se framåt

2009-01-23T06:49:00.000-08:00

Jag har inte mått särskilt bra i och med att jag blir arbetslös i februari. Jag är van att arbeta och att hålla ett högt tempo och det har frestat hårt på mig att inte veta hur framtiden kommer att se ut. Jag har försökt att hålla hårt i min ekonomi och jag har haft lite svårt att våga se framåt och planera för våren och hösten. Dessutom har ständigt återkommande urinvägsinfektioner och en allmän ohälsa gett mig sämre självförtroende. Nu har dessutom ett värkande knä hindrat mig från att springa marathonprogrammet och jag har känt mig låg och trött över detta.

Jag har tappat lite framtidstro, helt enkelt.

Nu har jag tagit ett djupt andetag och bestämt mig för att plocka fram lite framtidstro igen. Jag har efter djup rannsakan bestämt mig för att våga satsa på Vasaloppets Öppet Spår som är första delen i En Svensk Klassiker. Jag kämpade i Tjejklassikern, jag genomförde Halvklassikern, och jag ska fortsätta jobba för drömmen om att genomföra En Svensk Klassiker.

Jag tänker såhär: Jag tänker på varma kläder. Jag tänker på att ta det riktigt lugnt och inte pressa några tider. Jag tänker på blåbärssoppa och ett gott humör. Jag har ju mina skidor och någonstans måste ju en grundkondition och lite mental "Jävlar Anamma" ligga och trycka. Jag hade jätteroligt på halvvasan och tjejvasan och på något jävla vänster ska jag väl få tag på en bil och snubbla mig iväg till Sälen. Skit samma om jag måste gå upp tre på natten för att komma mig iväg. Jag är ju en morgonmänniska och har alltid varit det. Jag är ju arbetslös och kan ligga och tryna i DAGAR efteråt om det slitit hårt på kroppen.

Det ska gå.

DET SKA GÅ SÄGER JAG!!

.

Bortskämd

2009-01-23T05:37:00.000-08:00

Christian har alltid sagt att så länge jag är tillsammans med honom så kommer jag att bli bortskämd. Jag är benägen att hålla med. Jag får både det ena och det andra.

Dagens gåva tog ändå priset: Jag har fått ett till gymkort. Jag har alltså två gymkort på två olika gym. Nu är jag både stolt medlem på SATS samt Korpen. Det betyder att jag har dubbelt så mycket träningspass att välja mellan. Det har klart ökat min motivation och jag behöver lite extra nu när jag varit sjuk i tre månader. Nu har jag piggnat på mig både fysiskt och psykiskt och jag tittar nyfiket på de aktiviteter som finns till buds. Finns det inte plats på det ena gymet så finns det plats på det andra.

Christian hade en baktanke om att det skulle vara trevligt om jag kunde följa honom till Korpen och träna eftersom han tränar där. Det känns otroligt bra. Jag har varit där och gästtränat och kommer bra överrens med hans träningskompis så det känns inte alls som om jag klampar in och stör under hans styrkepass. Dessutom är han målmedveten och duktig på att komma iväg på sina pass så jag behöver liksom bara glida med för att komma mig iväg på in egen träning.

Två gymkort alltså.

Så fruktansvärt onödigt.

Och roligt!

.

Ta ett andetag

2009-01-22T01:05:00.000-08:00

Min kompis Kattis skrev om tre saker som hon gillar med sin kropp. Jag gillar det mesta med min kropp. Hela min kropp är ett vandrande kulturarv som är flera hundra tusen år gammalt, precis som alla andra kroppar, och det är ganska coolt. Jag tror inte man tänker på hur otroligt gamla våra linjer och drag är när vi tittar på våra kroppar. Vi är en blandning av skisser av människor som överlevt vintrar och digerdöd och krig och barnafödslar sedan människans begynnelse. Skisserna av de människor som också har gråtit och kännt och kämpat och överlevt värre saker än vad jag gör idag. Men vissa saker i mitt kulturarv gillar jag bättre än andra saker.

Tre saker jag gillar med min kropp:

1. Mitt hjärta. Jag är så glad att jag lever. Jag tänker ofta på mitt hjärta. Första gången jag verkligen uppskattade hjärtat var på halvvasan när jag kände att jag efter en kortare tids vila var återhämtad. Hjärtat hade blivit lite större och effektivare och efter bara någon minuts vila så var jag taggad att fortsätta med skidåkningen igen. Det kändes härligt och när jag bara joggar eller går i trappor så njuter jag av hjärtslagen. Varje gång jag anstränger mig så tänker jag på att jag trimmar och sköter om hjärtepumpen. Det är viktigare än intervaller och tider och träningspass och utrustning. Hjärtat.

2. Serotoninsystemet. Min förmåga att producera och fånga upp serotonin i kroppen. Mindre kemiskt uttryckt: min förmåga att känna njutning. Det är serotoninet som får mig att bli vild i blicken vid åsynen av en chokladkaka, det är serotoninet (med hjälp av adrenalinet) som ger mig lustkänslor när jag hoppar fallskärm eller anstränger mig fysiskt, det är serotoninet som gör mig lugn och sömnig av en kram, eftersom hudberöriring drar igång producerandet av välbehagshormonet. Alla har det. Jag älskar det. Ta det för guds skull inte för givet. Fråga någon som varit deprimerad en längre period om hur det är att ha serotoninproduktionen i botten.

3. Lungorna. Gå ut och ta ett djupt andetag. Riktigt djupt. Inte en suck utan ett rejält drag. Ni förstår vad jag menar, va? Eller hur?

.

Födelsedagspresenten

2009-01-14T05:25:00.000-08:00

Jag fyller 28 år idag.
Jag har redan fått vad jag önskade mig i födelsedagspresent.

En personlig tränare
en coach
en motivatör
en optimist
och en entusiastisk problemlösare
ett stort hjärta
och så en mjuk famn att falla tillbaka på när livet känns tungt.

Christian, alltså.

Nu är det så att han är 26 år och jag stoltserar med mina 28 år. Jag frågade honom hur det kändes att vara med en "äldre kvinna" och han insisterade på att det var riktigt gott... haha

.

Jag tränar inför Stockholm Marathon

2009-01-11T22:56:00.001-08:00

Jag hade lite ont i mina knän förra gången jag löpte på marathonprogrammet, så jag bestämde mig för att ta söndagens långpass på ett rullband inomhus. Till att börja med är det varmare och skonsammare för lederna, sedan så är löpbandet mjukt och lätt underlag att löpa på om man är lite öm, och sist och allra viktigast: Jag kan kliva av om jag får ont och lägga mig i bastun eller solariet. Jag behöver alltså inte titta mig vilset omkring i något halvt okänt skogslandskap och undra hur fan jag ska ta mig hem igen på skonsammaste sätt, om knäna börjar säga ifrån.

Sagt och gjort. Två timmars löpning på löpband i långsam takt. Jag hade hårdrock i hörlurarna och var beredd på att få tråkigt. Prydligt uppstaplat framför mig hade jag en handduk, en gainomax recoverydryck, en halv liter vatten, och en energikaka. Efter en timme skilde jag mig avsevärt från de andra flickorna på gymet som skuttat en stund på rullbandet. Jag var blöt i svett och de såg oförskämt torra och fräscha ut efter sina 15-minuters pass.

Jag måste ju öva mig på att äta och dricka samtidigt som jag löper, och jag tyckte att denna inomhusmiljö var ett ypperligt tillfälle för att öva sig att äta. Vatten blaskades ofrivilligt ut över t-shirten. Svettiga händer fick inte upp diverse plastförpackningar. Folk tittade konstigt på mig när jag svettig och klumpigt svajandes gnagde hål på plastförpackningen till energikakan samtidigt som jag vägrade dra ned på farten. Här ska ätas!

Plötsligt förstår jag varför jag fick en t-shirt med trycket "Jag tränar inför Stockholm Marathon 2009" när jag anmälde mig till loppet.

Det är för att folk inte ska bli allt för förbryllade på gymet när man löpande och rinnig av svett med slintande händer förtvivlat försöker peta in ett litet sugrör i en förpackning med energidryck, samtidigt som man med den andra handen försöker äta en energikaka till hårdrockspump i öronen och en stor tv-skärm framför näsan där feta barn dokumenteras.

Nästa gång ska jag ha t-shirten på mig:

"Jag tränar inför Stockholm Marathon 2009!".

och jag tror jag ska handskriva nedanför den texten:

"Snälla, fråga inte varför".

.

Skidstart för säsongen!

2009-01-10T06:54:00.000-08:00

Christian tänkte nog något i stil med att det skulle vara kul att hitta på något med mig, alltså utöver att mata mig med glass och choklad, så han var snabbare än blixten med att införskaffa sig ett par egna skidor över en lunchrast. Han resonerade lite luddigt om att han aldrig någonsin kommer att följa med mig på löpning och att skidor då var det mest sannolika för honom att följa med mig på. Han har nämligen konstaterat att skidåkning ser ut att kräva mindre ansträngning än löpning, åtminstone i nedförsbackarna. Därför hade han idag stolt bjudit ut mig på en Skid-dejt där han högmodigt lovade att stå för alla omkostnader. Jag drömmer fortfarande om Vasaloppet 2009, så jag blev jätteglad över hans initiativ. Underbart!

Det var fantastiskt härligt att äntligen få åka skidor igen! Christian skjutsade mig till Högbo "Pay and ski" och där fanns det konstspår. Det kändes från början lite tungt att börja röra på "skidmusklerna" igen men efter bara några hundra meter kändes det riktigt skönt och uppfriskande.

Christians enträgna försök att bemästra sina skidor var också ganska uppfriskande att betrakta. Han var inte riktigt van vid att stå på skidor så vi gick igenom grunderna med skidåkningen. Med stor entusiasm antog han varje utmaning som skidåkningen bjöd på. Starkt jobbat!

Här försöker Christian att... eh... jag vet faktiskt inte vad han försöker sig på just där. Men huvudsaken är ju att han åtminstone FÖRSÖKER. Och det råder ju ingen som helst tvekan om att han faktiskt helhjärtat anstränger sig på denna bild.

Mannen med det goda humöret.

.

Besten är tämjd!

2009-01-09T09:08:00.001-08:00

Ser ni vad jag ser? Va? Va? Va?

Mina damer och herrar, får jag lov att presentera

EN TRÖTT TERV.

JA, jag vet. Ni kan knappt tro era ögon, va?
Hur är det möjligt? undrar ni häpet.
Hur kan man göra en terv fysiskt trött? undrar ni.

Svaret är:

Fyra veckors marathonträning.

Tervgränsen är äntligen ÄNTLIGEN nådd!

Jag vann! Jag vann! HAHAHAHAHAAAA jag vann!!

Into the wild...

2009-01-09T04:07:00.000-08:00

Jag har lärt känna en bäver i området där jag springer med Kiara. Det finns en liten å som mest liknar ett brett dike vid joggingspåret och där huserar en flitig bäver. Första gången jag såg den var i höstas när jag började springa i skogen med pannlampa. Då upptäckte jag och Kiara bland annat många ögonreflexer men vi såg även ibland en mörk skugga mjukt glida ner i vattnet. Sedan har jag både anat och hört den lite då och då när jag och Kiara passerat. Eller så har bara Kiara markerat att det varit något vid ån, utan att jag själv kunnat urskilja vart bävern varit. Vi stöter på diverse rådjur också när vi springer och de flesta ögonreflexer som jag förut under skräckfyllda kval upplevde som tämligen hotande har visat sig vara ögonreflexer tillhörandes rätt så harmlösa djur.

I går så var bävern uppenbarligen trött på att springa och gömma sig för oss. Den låg sju meter ifrån oss och glodde trött på oss när vi tog joggingrundan på kvällen. Sedan glodde den på ån. Jag och Kiara stannade upp och betraktade den på riktigt nära håll. Den tog en liten ansats att flytta sig mot ån men hejdade sig och fortsatte glo på mig och Kiara. Ungefär som om den tänkte "Ska jag orka? Nej jag ligger nog kvar här... Dom där typerna brukar ända bara passera."

Då gick det verkligen upp för mig hur jävla stor en bäver igentligen är. Alltså när man verkligen ser den på riktigt nära håll är dom stora som monster. Jättestora monster. Min hund Kiara väger 21 kilo och jag kan svära på att den där bävern var tyngre och större (men med kortare ben, förståss). Efter lite grunnande så bestämde bävern sig slutligen för att långsamt hasa ned i ån ändå. Troligen för att Kiara studsade som en pingpongboll och slet i kopplet för att leka med den.

Men den var stor. Skitstor. Jag googlade och såg att en vuxen bäver väger 25 kilo.

Jag har alltså stått öga mot öga med en alldeles vild och levande livsfarlig 25 kilos monsterbäver. Troligen var den rabiessmittad och bara sekunder från att hugga min halspulsåder med sina sylvassa framtänder.

Inte underligt jag slutat gå på gymet och springa på rullband...

.

Hur man flyger JAS

2009-01-08T01:38:00.001-08:00

Jag har tre veckor kvar av mitt arbete. Jag har inget nytt arbete. Enligt min chef ligger jag i riskzonen för att få problem med a-kassan eftersom jag tackat nej till ett arbete på annan ort, som jag inte alls känner mig redo att flytta till. Jag är rätt så sjuk till och från och jag äter antibiotika under perioder sedan oktober. I morse glömde jag min medicin. Jag är oroad över om min pressade situation och fysiska ohälsa sliter för mycket på mig. Hittills klarar jag mitt arbete men jag är uppriktigt rädd.

Christian säger att jag liknar ett JAS-plan. Han var ungefär tre sekunder från att få en örfil innan han förklarade sig. JAS har uppenbarligen en annorlunda struktur motför andra flygplan. JAS-planets grundläggande principer är en viss instabilitet som rätt riktad leder till fantastiska flygegenskaper. Som jag förstod det så kräver ett stabilt plan mycket mera kraft att manövrera än ett instabilt. Ungefär som om man lättare kan flytta en sten om den obalanserat står på toppen av pinne än om stenen står stadigt på en lastpall. Det sistnämnda var en fri tolkning från min sida.

Hur flyger man då ett JAS-plan? Jo, sa Christian. Man förlitar sig på planets högteknologiska dator som sitter där inne under plåten och manövrerar, kalkylerar och balanserar planets inneboende obalans. Det kräver att piloten är trygg i vetskapen om att datorn parerar alla obalanserade manövrar från planet utan att han själv behöver göra det. Om piloten börjar bli skraj så har det hänt att han inte litar på datorn utan stör datorn genom att med sin egen styrkraft parera planets obalans och plötsligt så blir det en överpronation då både plandatorn och piloten girar för att återfå balansen. Det är DÅ som planet börjar tappa kontrollen på allvar. DÅ riskerar man krascha.

Paralellen från JAS-planet till MIG var då alltså att jag är ett instabilt flygplan. Om jag bara slappnar av och hänger med och låter min högteknologiska huvud-dator parera min obalans, så flyger jag bättre än andra flygplan. Om jag lär mig utnyttja obalansen. Om jag får panik och börjar slita i styrspaken så ökar risken att jag åker i backen med en klassisk JAS-krasch.

Så ligger det tydligen till...

.

Tufft!

2009-01-06T23:51:00.000-08:00

Ett av de största missförstånd jag tror jag råkar på är snedvridningen av begreppet "tuffhet". Jag har en bestämd uppfattning om vad som är tufft och uppenbarligen delar jag den inte med alla. Jag vill egentligen inte gå in på faktumet att många kvinnliga chefer faller in i "tuffhets"-fällan men många missförstånd om vad som är tufft florerar inte bara på fritiden, utan även arbetslivet.

Många verkar tro att tuffhet handlar om attityd, ofta en attityd som innefattar att man inte visar sig själv sårbar. Många tror att det kan synas på någon om den är tuff eller inte. Att man måste proklamera sig på ett tufft sätt för att verkligen VERKLIGEN vara tuff. I själva verket är det ju tvärtom. Ju mer medveten du är om din inre tuffhet, ju mindre behöver du befästa den på utsidan. Tuffheten är där, varesig du bröstar upp dig eller inte. Att medvetet visa sig själv sårbar kräver mycket mer tuffhet än att vägra visa sina sårbarheter.

För mig är tuffhet ett verb. Tuffhet är något man gör, inte något man ÄR via attityd eller titel. Tuffhet är att hoppa fallskärm om än man gråter och snorar hela vägen upp på 4000 meters höjd. Tuffhet är att våga vara rädd. Tuffhet är att våga vara ensam. Tuffhet är att låta bli den där jävligt goda chokladkakan trots att hela kroppen skriker. Alla individer vet själv vilka utmaningar de ställs för i livet som kräver tuffhet. Och olika handlingar kräver olika mycket tuffhet av olika personer.

Igår var jag tuff. Riktigt tuff. Det var ett träningspass som jag inte alls kände mig motiverad att genomföra. (Någon gång ska jag även knacka sönder myten om att det är lätt att komma iväg på träningspass "bara man tränat regelbundet ett par veckor" för så är det inte.) Ibland vill man rakt av inte alls träna och känner sig inte ett skit motiverad. Benen brände fortfarande efter helgens långpass och jag ville helst ligga hemma och glo på TV och äta pistagenötter.

Men jag kom mig ut! Och jag är glad att enbart Terven följde med och betraktade mitt hiskeligt dåliga humör. För jag var trött. Och varje kilometer kändes tung och jag var på väg att avbryta passet och linka hem flera gånger. Det var mörkt och kallt ute och kylan bet och jag börjar bli trött på reflexvästen och pannlampan som ständigt måste bäras. Jag ville avbryta passet, men jag gjorde inte det. Jag gjorde inte det eftersom jag inte hade ont, inte hade feber, inte kände någon dålig smärta eller obalans alls i kroppen utöver den självaste psykiska påfrestningen av att jag faktiskt följer ett Marathonprogram.

Och ett marathon ska jag genomföra.

Jävlar i min själ.

Inte för att jag ÄR tuff. Utan för att jag just i det här passet, med rosa kinder och flåsande uppsyn,

faktiskt gjorde en tuff handling.

.

Nytt år, nya mediciner

2009-01-05T08:06:00.000-08:00

Jajjamensan. Nytt år och nya mediciner. Nu känner jag mig riktigt optimistisk. Min nya läkare känner sig optimistisk. Till att börja med får jag en helt annan medicin. Sedan så får jag dubbel ranson av min medicin vilket betyder att jag får medicinera mig själv nästa gång jag blir sjuk. Nu har jag nämligen varit sjuk så länge att den nya läkaren räknar med att jag kommer att bli sjuk igen och då är det lika bra att finna en lösning att hantera situationen så snabbt och smärtfritt som möjligt i stället för att jag ska behöva bita ihop på kvällar och nätter och boka återkommande tider på hälsocentralen dagen efter. Jag tar medicinen själv eftersom jag får tydliga symptom som jag definierar själv.

Det blev lättare för mig att acceptera att jag är återkommande sjuk nu när min nya läkare också tror att jag inte blir frisk i första taget. Det är som en sten lyftes från hjärtat. Jag slutar längta efter att bli helt frisk och är i stället glad och tacksam över att jag kan träna på ganska bra ändå under mina friska dagar och att jag har antibiotika i badrumsskåpet. Jag behöver med andra ord inte ringa runt och låna bil och hetsa iväg till hälsocentralen på min arbetstid.

"Träningen, då? Kan jag träna om än jag äter medicinen?"
"Jaha då. Det ska inte vara så stora problem om du känner dig sugen. Lyssna på kroppen bara och ta inte i för hårt."

Den ljusnande framtid är MIIIIN

och om framtiden inte ljusnar så har jag åtminstone räddningen bara några meter bort

i badrumsskåpet.

Underbart!

.

Marathon-Terven

2009-01-04T07:43:00.000-08:00

Jag flåsar mig inte ensam genom kilometer efter kilometer av marathonträning. Jag har givetvis min terv Kiara med mig. Först har jag känt mig tveksam, Kiara är ju faktiskt åtta år gammal, vilket är en definitiv Tant-ålder för en hund. Å andra sidan så är hon jättepigg och barnslig som en hundvalp och verkar inte alls ha problem med våra joggingturer. Efter lite om och men har hon även fått följa med på de lite längre löpsträckorna. Jag har bestämt mig för att hon inte får följa med längre den dagen hon springer efter mig och inte före. Idag sprang vi 17 kilometer. Det var tio minusgrader, solsken från en trött sol som knappt orkar sig över horisonten, och kylan bet i kinderna.

Kiara sprang före mig. Långt före. Ivrigt frustandes med frostigt dreggel runt nosen. Hon sprang förbi mig, omkring mig, runt i cirklar och fram och tillbaka, fram och tillbaka, kilometer efter kilometer...

I ärlighetens namn så har hon blivit riktigt jobbig på att dra i kopplet också. Det känns nästan som det där koppeldragandet stiger i takt med att vi travat oss igenom längre och längre löparrundor. Kortfattat så kan man väl säga att jag starkt misstänker att marathonprogrammet biter mycket bättre på Kiaras kondition än vad den biter på mig.

Efter 15,5 kilometers löpning fjantade hon fortfarande omkring som om vi bara gått ett varv kring huset.... själv flåsade jag oupphörligt och började känna mig dimmig i blicken. Det dröjer länge innan jag uppnår en anselig terv-kondition. Mycket länge.

Min bästa träningscoach... alltid!

Summering av träning år 2008

2009-01-02T06:48:00.000-08:00

Jag har löpt vid 94 tillfällen i sammanlagt 77 timmar,

Jag har simmat vid 81 tillfällen i sammanlagt 85 timmar,

Jag har cyklat eller tränat spinning vid 30 tillfällen i sammanlagt 58 timmar.

Utöver detta har jag tränat och tävlat triathlon, åkt skidor, styrketränat, pumpat, boxat och ridit till en sammanlagd tid av ytterligare 40 timmar.

Jag tränade i sammanlagt 259 timmar under år 2008, vilket är en förbättring med 45 timmar från år 2007. Det betyder att jag i snitt klämt in ungefär ett 40-minuters träningspass extra i veckan. Jag är mycket nöjd. Jag vet också med mig själv att jag har lagt mer kvalitet på min träning detta år i jämförelse med förra året.

Målet för 2009 blir givetvis detsamma som mitt mål för 2008: Jag vill träna mer detta år än vad jag tränade förra året. Må så vara att det bara blir en timme mer än under 2008. Jag tävlar mot mig själv och är min egen konkurrent.

Detta år blir ett toppenår!

.

Framtiden börjar nu

2009-01-02T01:37:00.000-08:00

Någon har sagt att kärlek är vänskap som har fattat eld.

Det brinner här borta.

Jag försöker att inte tappa huvudet. Eller rättare sagt: Jag försöker att inte tappa mina nyvunna träningsrutiner. Detta har visat sig vara svårare än väntat. Jag gick från början ut stenhårt med noggranna riktlinjer om att ingen karl i världen kan hindra mig från att trä på mig pannlampan och med frostbitna kinder snora mig mot min dröm om att springa marathon till våren. Det visade sig vara en sanning med modifikation. Självklart vill han att jag ska få leva ut min dröm om att klara av ett marathon.

Jag får bara inte glömma att det finns glass i hans kyl
och givetvis finns det choklad i hans skafferi.

Jag missade gårdagens träningspass. Jag åt lakritsglass med citron i stället. Under en blå filt. När kvällen började bli alldeles för sen så gjorde jag en kraftansträngning att komma hem och knalla ut på mitt planerade träningspass

men när jag väl var hemma ensam i min lägenhet
så var jag liksom mentalt fortfarande
kvar under den blå filten.

Jag kom mig inte en tum.

.

Rutiner och snygga kläder

2008-12-29T23:23:00.001-08:00

Det var beckmörkt ute klockan fem i morse och kylan bet i kinderna och fick mina ögon att tåras första kilometern. Jag joggade lätt och huttrade och försökte ställa in pannlampan på högsta lysstyrka. Snön knastrade under skorna. Jag undrade vad fan jag gjorde utomhus.

Det är rätt så underligt att jag kom mig iväg ändå, just idag. Jag somnade väldigt sent igår och när klockan ringde i ottan så ställde jag genast om den på en senare tid. Men på något sätt så vet min kropp om att det är arbete som gäller den här tiden på morgonen. Så trots att jag är otroligt trött så kan jag inte sova. Jag vred och vände på mig i tio minuter och... nej. Kan inte somna om. Klarvaken. Även när jag varit sjuk har jag gått upp tidigt på morgonen och i alla fall FÖRSÖKT promenera med hunden.

Sedan var det en annan faktor som hjälpte mig iväg, och det var att alla mina träningskläder alltid prydligt hänger på precis samma plats i hallen varje morgon. Från underställ till windstopper till reflexväst och mössa. Jag ville igentligen ta en lugn kort promenad med hunden i stället för jag kände mig verkligen inte redo att löpa nu innan frukost, men skulle jag ta en promenad så skulle det bli avsevärt mer omständigt att leta mig igenom garderoben efter lämpliga kläder för vädret och sedan har ju taklampan brunnit så det skulle i sådana fall bli ett famlande i mörkret, i garderoben.

Då var det lättare att gå in i hallen och bara trä på sig de där färdigkombinerade joggingkläderna som alltid hänger redo för användning i hallen. En blick i spegeln och jag känner mig nöjd. Snygga kläder har jag köpt inför marathonsatsningen. Toksnygga. Nya varma kläder, stabila fräscha skor, ny mössa och nya vantar och hela köret, jag är nog finare på löparspåret än vad jag är på arbetet.

Så. Helt plötsligt så joggar jag troget efter marathonprogrammet igen. Trots att jag inte alls var inställd på det.

För att min kropp rent biologiskt har fått in rutinen att arbeta tidigt på morgonen och för att det var lättare att trä på sig löparkläder än att leta vanliga kläder i garderoben.

Inte illa.

.

Tacksam

2008-12-26T07:11:00.000-08:00

Jag har varit helt frisk och utan symptom i fem dagar. Årets mörkaste dag är förbi och nu blir det ljusare. Jag trädde på mig jogginskorna på julaftonskvällen och kände entusiasmen komma krypande när jag tände pannlampan i vintermörkret, med hunden som troget sällskap.

Benen värkte och hjärtat slog. Jag har sprungit så glädjesprudlande och intensivt att jag flämtande lutat mig mot närmaste träd i skogen för att återhämta mig. Jag har njutit av att känna värmen på kinderna och hur bröstkorgen häftigt pumpat luft genom kroppen. Jag har känt hur pulsen slagit hårt och stadigt och hur lungorna fyllt blodomloppet med syre. Förut ville pulsen inte stiga och yrseln kom krypande när jag pressade mig.

Nu känns det som om jag återuppstått från de döda. Visserligen med en eftersmak av blod i munnen.

Jag är så tacksam.

Jag är så otroligt tacksam.

.

Flora, Fauna och Förvirring

2008-12-06T02:04:00.000-08:00

JA. Jag är fortfarande sjuk. Jag börjar inse att den här hösten inte varit särskilt enkel. JA. Jag var naiv. Jag har haft urinvägsinfektion vid tidigare kriser och jag vet att ingen antibiotika hjälper mig mer än för stunden eftersom både kropp och själ är i obalans. Jag försöker titta på alternativa behandlingar och fick lite goda tips på internet... det är bara det att... vart fan hittar man:

1. Häggbark, att göra avkok på.

2. Bockhornsfrön, malda.

3. Gullris, avkok.

Och hur orkar man ut och leta efter dessa mystiska ingredienser när man har urinvägsinfektion?! VA?

...eller det här då, va... tänk på det här... någon gång har någon anfäder till någon här i skandinavien haft urinvägsinfektion för flera hundra år sedan. Utan varesig internet eller hälsocentraler. Och denna någon har kommit på den här grejen med att göra avkok på häggbark. Jag undrar hur länge man letar och hur trött man är på att ha urinvägsinfektion innan man hittar den lösningen.

.

Sjuk igen episode III

2008-12-03T22:55:00.000-08:00

Jag är sjuk igen. Det är tredje gången på åtta veckor. Träningsstaplarna som mäter min sammanlagda träningsmängd dalar.

Urinvägsinfektion är det den här gången. Det betyder att jag inte vågar gå på simpassen för klorvatten känns inte så bra mot urinvägsinfektion. Ibland petar jag i mig Alvedon eller Magnecyl bara för att tvinga kroppen till rörelse men kroppen vill för det mesta inte. Vill inte alls. Den är som cement. Jag har inte varit så här sjuk på... tja... någonsin. Jag fixar arbetet men inte så mycket mer.

Bara att vänta in bättre tider. De borde komma snart.

Jag tycker jag har väntat färdigt.

Carte D'ors Rocky Road

2008-11-25T05:46:00.000-08:00

Jag hanterar livet just nu med att tröstäta. JA, det kommer att ske en förändring snart men vad tusan. Råttan är död. Linus är död. Det är vidrigt. Det minsta jag kan göra är att köpa favoritglassen. Carte D'Ors Rocky Road.

Tyvärr blir jag ofta illamående av favoritglassen. Eller så blir jag illamående för att jag alltid äter glassen när livet är skit. Eller så äter jag för mycket och kroppen får en sockerchock. Jag vet inte. Jag bestämde mig för att titta igenom förpackningen och tyda de där E-numren för att se om det var något där som kan orsaka mitt illamående.

Det hittade jag inte.

Däremot blev jag lite nyfiken på stabiliseringsmedlet E407. Det är den kemiska tillsatsen som ska ge glassen en gräddig känsla som ska ersätta att glassen inte direkt innehåller ingredienserna ägg och grädde och därför behöver lite hjälp på traven för att ge den gräddiga glasskänslan.

Stabiliseringsmedlet E407 heter Karragenan och framställs ur en viss sorts rödalg. Karragena ger cancer på djur. Alltså det är vetenskapligt konstaterat att djur får cancer av ämnet. Sedan har man inte fastställt om det ger cancer hos människor.

Men liksom... visst är jag beredd att ta risken ibland. Behöver inte äta helt perfekt absolut jämt och kan VISST stoppa i mig osäkra ingredienser. Det som stör mig är att jag inte får VETA när jag tagit de riskerna. Tycker det är dåligt. Så bara så ni vet. Carte D'ors Rocky Road innehåller ett ämne som orsakar cancer hos djur. Cancer. Hos djur.

Sedan har de väl en vaniljstång på omslaget men på innehållsförteckningen förekommer inte vanilj heller. Men det är väl en liten grej motför Karragenan.

Lite småsurt sådär.

.

Hos Kiropraktorn

2008-11-24T11:22:00.000-08:00

Nu är det inte läge att tacka nej och vara stolt och försöka klara sig själv. Nu tar jag alla chanser jag får att få hjälp. Med vad som helst.

Jag har en vän som är kiropraktor och som hävdar att jag behöver hjälp. Inte bara för mitt löparknä utan för att jag är spänd som en stålfjäder ganska precis överallt och att han inte ens behöver klämma på mig för att se det.

Ni som följt min blogg ett tag vet att jag är rädd för tandläkaren. Och nålar. Jag har svårt för folk som kräver att jag släpper kontrollen. Men nu är jag ju råttlös och jag har gråtit mig röd och svullen över Linus och jag var helt slut och när han sa att det var läge att knåda igenom och knaka till mig i rygg och nacke och se hur vi får bukt med mitt löparknä och min stela rygg så sa jag bara "Ok. Då kör vi. Bli inte förvånad om jag börjar gråta och snorar ned bänken, bara."

Så han har vridit och vänt och puttat och klämt och knådat och vridit ännu mer. Jag har pustat och frustat och halvskrikit och bitit ihop och knäppt ihop ögonen och lidit. Men jävlar i min själ jag lät honom få knäcka både nacke och rygg i högljudda knakningar och han fick använda hela sin kroppsvikt för att rucka spänningarna i ryggens mittersta del. Till och med nackens övre del som jag aldrig kunnat tänka mig låta någon knäcka till. Det gick riktigt bra. Kanske för att jag känner honom och litar på honom. Men jag hade större problem än vad jag trodde. Jag har ett par riktigt smärtsamma områden som han har lärt mig ta hand om och stretcha ut. Psykiska spänningar som fastnat. Fysiska påfrestningar som jag inte lyckats få bukt med. Resultatet har blivit en öm men mjuk Katta. Ryggen är alldeles varm och jag känner mig klart mindre stel.

"Hur mycket ska du ha betalt för det här då?" frågade jag efter den totala mörbultningen som lämnat kroppen alldeles varm och mjuk och öm.
"Fjant. Inte kan jag ta betalt av dig nu, heller." viftade han bort.

Tack. Jättetack...

.

Hej då, Linus

2008-11-24T05:53:00.000-08:00

Råttan Linus infektion spred sig upp till hjärnan och han började tappa balansen och röra sig underligt. Det fanns inte så mycket kvar att göra. Han fick en spruta av veterinären. Han klättrade djupt in i famnen på mig innan han gav upp.

Hej då, Linus.

Världen blev plötsligt en lite tråkigare plats...

Framtidsdrömmar

2008-11-23T21:16:00.000-08:00

Snart blir jag frisk igen. Snart stabiliserar sig livet igen. Då ser jag fram emot att få börja träna igen. Gud vad skönt det ska bli. Jag ser fram emot Stockholm Marathon vars träningsprgram startar om sex dagar men mest ser jag fram emot att stå på startlinjen igen inför nästa Triathlon. Det är en speciell känsla. Missmod och förväntan i en intensiv blandning. Rädslan av att inte riktigt ännu höra hemma bland triathleterna blandad med känslan av samhörighet.

Jag vill fortsätta kämpa för det här och jag vill fortsätta strida för att få in bättre träningsrutiner och förbättra min fysik. Göra det bästa av vad jag har.

Sedan, när jag börjat få riktigt bra fläng på det här med triathlon. När jag har gjort framsteg och när jag blivit märkbart bättre i mina lopp. När jag blivit segare och hårdare och bättre. När jag klarar av en halv Ironman... Då ska jag köpa den här ringen. Den verkar ju störtskön...

Sjuk igen

2008-11-23T05:19:00.000-08:00

Sjuk igen! Jag blir galen! Jag sitter framför datorn eller framför TV:n och orkar ingenting alls och bara glor. Fy tusan vad drygt. Jag orkar knappt röra på mig. Har ont i huvudet och är hungrig men för trött för att fixa mat. Lite rasslig i halsen men främst orkeslös i kroppen. Och så har jag en döende råtta bredvid mig som bara blir sämre och sämre. Men honom orkar jag i alla fall ge mat. Och medicin. Så han svälter åtminstone inte.

Tänk er detta en gång till.

Trött relativt nyseparerad Katta som snart blir arbetslös med flottigt hår som blivit sjuk för andra gången på två månader ligger småsvettig i sängen. Tänk er, precis som pricken över "i":et en döende stinkande råtta som ligger utslagen bredvid mig. Jag vill ha mat och omsorg. Jag vill kunna börja träna igen! Jag längtar otroligt mycket efter att träna igen!

.

Vackert i november

2008-11-22T06:10:00.000-08:00

Joggingrundan i novemberljus.

Min bästa joggingkompis. Kiara Terv.

.

About That Rat

2008-11-18T23:18:00.000-08:00

Råttan Linus har legat konstigt i buren nu under tiden han varit sjuk. Han har liksom legat mitt på burgolvet typ halvvägs över någon kvist eller med råttrumpan i någon matskål, ofta med benen spretandes åt olika håll. Typ som om han varit på väg någonstans men inte riktigt kommit sig dit han hade tänkt och inte orkat mer och somnat på vägen. Eller så har han bara legat rak och platt och skitig på sidan som om någon råkat köra över honom med bilen på gatan och sedan bara lagt tillbaka honom i buren igen. Eller så har han kurat ihop sig i något hörn och burrat upp den otvättade pälsen och bara skakat.

I morse så låg han i sin råttkoja. Jag öppnade taket på kojan i morse och då låg han minsann där precis som han brukar. Ihoprullad på sin filt, som en katt, och med nosen pekandes mot utgångshålet för att hålla uppsikt på vad som händer där utanför. Dessutom var han inte alls glad att se mig. Han gjorde sig tung och ogörlig när jag försökte lyfta upp honom och svansen vevade i protest när han lyftes upp, han var inte alls som ett dött skinn med tungt huvud. De små ögonen plirade ilsket mot matpimpetten med medicinen och så började han ilsket väsa och skruva på sig när jag petade in den i munnen på honom. Han ruskade och fräste och vred på huvudet så kraftigt att jag fick ta ett ordentligt tag om skallen på honom för att få in pimpetten. Det känns som om han börjar bli bättre! Tyvärr kom han inte undan eftersom jag pimpett-matat marsvinsbäbisar hundratals gånger och är rätt så van att trycka in sörjan utan spill.

Det var en annan grej också med den där råttan. Han kändes mjuk i kroppen. Mjuk och lite svampig. Inte tunn och uttorkad. Visst känner man ryggraden men det känns som om han får den vätska han behöver. Jag vågar knappt hoppas men nu känns det som om han är på bättringsvägen!

Jag klappade honom och strök honom över pälsen och pussade lite på det skitiga lilla kräket innan jag stoppade tillbaka honom i buren. Sedan kände jag mig ofantligt lättad.

Alltså inte bara "Råttan-är-på-väg-att-bli-frisk"-lättad utan någon mycket större och mycket mer omvälvande slags lättnad.

En "Efter-två-månaders-separation-kaos-katastrof-förlora-arbetet-och-allmän-förvirring-kan-jag-nog-snart-börja-slappna-av"-lättnad.

Den lättnaden är stor.

Enormt stor.

.

Farlig förbindelse?

2008-11-18T12:40:00.000-08:00

Oj. Jag känner hur relationsnojjan börjar komma krypande. Jag har åtagit mig en förbindelse. Med en man. Skit också hur gick det här till?! Rädslan börjar komma krypande och jag har varit på väg att komma med lite undanglidande ursäkter men han är stenhård och nu är det bara att fullfölja min plikt och hålla mitt löfte.

Nu satsar vi. Inget sådant där halvdant. Det är hundra procent som gäller.

Jag och Jens hade så kul när vi löptränade tillsammans att vi tänkte lyfta det en nivå och köra samma träningsprogram och gemensamt satsa inför Stockholm Marathon på över fyra mil. Vi tänkte förbinda oss att följa samma program utformat av Anders Szalkai och sikta på att springa på en ungefärlig och någotsånär liknande tid. Vi kommer att löpträna tillsammans ungefär varannan helg på de långsamma långpassen och annan tid kommer vi att peppa varandra att hålla oss till träningschemat. Sedan så ska vi slå följe dit och stå på startlinjen och se till att den andre inte fegar ur. Är det tänkt.

Varför? Därför att "vi" är starkare än "jag". Och när jag är lite trevande och tvekande pratar om att "försöka" så är Jens lite mer målinriktad och pratar om att "fullfölja".

Jag tror jag behöver det.

Men det känns ju inte mindre läskigt för det...

.

Stockholm Marathon, Here I Come!

2008-11-18T02:13:00.000-08:00

Nu har jag anmält mig till Stockholm Marathon!

Jag TROR inte att jag fixar det. Det är ju över fyra mils löpning! Jag TROR inte att mina knän klarar påfrestningen. Men jag är beredd att betala 800 spänn bara för att få drömma om att genomföra loppet

och jag är beredd att betala 800 spänn för att ha ett mål med min löpning

jag är beredd att börja träna efter ett 26 veckors marathonprogram med start den 1:a december

800 kronor

det är ett bra pris att betala

för att komma så långt som möjligt

på vägen!

.

Det viktigaste

2008-11-17T22:10:00.000-08:00

För mig är det viktigaste att komma mig iväg på träning. Inte själva träningen i sig. I går var det inte lätt att komma iväg på min träning. Jag hade haft en rekordstressig dag på arbetet och det var riktigt jobbigt att ta Råttan Linus till veterinären. Och oroa sig och oroa sig och oroa...

Igår kom jag mig iväg. Jag var alldeles utpumpad. Trött. Färdig. Orolig. Grinig. Helt utan något som helst krut i kroppen. Jag ville hem och sköta råttkräket. Och vila efter arbetet.

Jag stod länge med korslagda armar och tvekade inför att hoppa ned i bassängen, och när jag väl plumsat i och börjat simma så skrek hela kroppen att NEJ, nu är systemet överladdat. Nu behöver jag vila. Jag plaskade mig tveksamt några längder och grejade på med diverse i ungefär en halvtimme.

Sedan la jag mig i bastun.

Gick hem. La mig på sängen.

Kramade min lilla hund Kiara. Tack gode gud att Kiara blev snabbt återhämtad efter sina nackproblem. Mycket massage och många korta promenader gjorde susen!

Tyckte att livet var för jävla orättvist och att det är så jävla typiskt att mina jävla husdjur ska sjukna till sig bara för att jag just nu har tokmycket jag behöver återhämta mig ifrån. Lyckligtvis är Kiara bra igen. Lite massage, stretching och lugna promenader hjälpte hennes inflammationskänningar. Och Linus. Lilla lilla magra Råttlinus som ligger på ett onaturligt sätt mitt i buren halvvägs ovanpå en omkullvält matskål och huttrar... Åh varför glömmer jag alltid hur ont det gör när små djur blir sjuka?!

Men det viktigaste är att jag FÖRSÖKER fixa veterinärtid och tvångsmata en råttkropp som nu är lätt som en svältande fågelunge och jag FÖRSÖKER fixa mitt arbete så bra jag bara kan och jag FÖRSÖKER faktiskt packa min väska, pallra mig iväg till mina träningspass och där FÖRSÖKER jag faktiskt göra små tafatta ansträningningar i att hänga med.

Och det är inte illa att fortsätta försöka så mycket. Att försöka är ju viktigast just nu. Att försöka träna. Att försöka jobba. Att inte liksom bara sätta sig och ge upp och se vad som händer.

Jag vet inte om man vågar känna så, men gjorde inte det där lilla magra kräket ganska hårt motstånd i morse när jag tvångsmatade honom? Var han inte lite väl arg och fräsig och spottig? Alltså för att vara döende? Har han inte blivit lite argare och hade han måhända lite mer kraft i sina små råttarmar när han klöste och stretade och vägrade få en liten pimpett nedtryckt i halsen? Är inte det ett friskhetstecken? Igår var han ju slapp som en gammal trasa...

.

När en råtta blir sjuk

2008-11-17T12:23:00.000-08:00

När en råtta blir sjuk, så betyder det att ett hjärta som redan är otroligt litet, och som redan pickar på riktigt snabbt, plötsligt börjar picka på ännu snabbare.

När en råtta blir sjuk, så betyder det att rörelserna går långsamt och vingligt och

det betyder också

att en liten, liten, råttkropp snabbt magrar av sig

och blir lite gul

och får en uppåtkrökande ryggrad som är knölig och sticker ut

eftersom det inte finns något fett kvar på den lilla råttkroppen.

När en råtta blir sjuk så svider det även i större hjärtan, särskilt stora hjärtan som tagit hand om det lilla, pickande hjärtat ganska länge. Det svider så mycket i det stora hjärtat när man håller hårt i den lilla transportburen och ber om hjälp att få skjuts till veterinären.

När en råtta blir sjuk så kommer det små bloddroppar från en liten, liten råttnäsa, på tummen på en veterinär. Och då börjar det stora hjärtat svida igen över det lilla pickande hjärtat. Och det stora hjärtat värker över den lilla lilla råttrösten som skriker högt och hest över att bli stucken av två jättestora nålar som sticker i den lilla lilla råttkroppen. Sprutar antibiotika och vatten och vitaminer.

När en råtta blir sjuk så försöker det stora hjärtat tänka på att det lilla pickande hjärtat bara ÄR ett väldigt litet pickande hjärta i en enorm omvärld av enormt många andra pickande eller bultande hjärtan och att det ändå kanske inte är så jätteviktigt och att man ändå borde kunna skratta och fnissa åt andra saker.

Fast egentligen gråter det stora hjärtat också.

Över det pyttelilla pickande råtthjärtat.

.

Mirakel och Mentala Barriärer

2008-11-16T08:17:00.000-08:00

Mirakel händer. Det kändes overkligt att jag sprang milen på 58 minuter och slog personbästa i lördags. Jag har nämligen aldrig sprungit en mil under en timme. Jag har tränat löpning i två år och aldrig någonsin lyckats klämma iväg så mycket kräm ur benen att jag passerat milgränsen under timmen. Tills igår då. Och igår så gick det lite overkligt lätt sådär med tanke på hur mycket jag löjlade mig och hur lite jag faktiskt ansträngde mig.

Så jag gjorde ett försök på milen idag igen. Utan någon vila från gårdagen. En mil. En definitiv mil. Kuperad terräng. Lite upp och nedförsbackar. Inga direkta slätrakor men mest grusväg och asfalt. Om jag verkligen pressar mig nu då? Om jag verkligen anstränger mig och verkligen lider lite och verkligen kör på tills det värker i hela kroppen och själen skriker av obehag. Hur snabbt kan jag springa, igentligen, om jag verkligen tar i? Jag har inte tagit tid på min löpning på tre månader för jag upptäckte att resultaten var totalt oförändrade sedan ett år tillbaka och då kände jag mig nedslagen.

Men nu då? Har det inte hänt något nu då?

Jag kavlade upp ärmarna och bet ihop och tänkte att nu jävlar ska jag springa så snabbt det bara är möjligt och nu jävlar ska jag ta i så mycket jag bara kan. Jag KÄNNER mig ju spänstig. Det BORDE gå bra.

Och det GICK bra. Bra som fan. 50 minuter. Jag har sprungit en backig mil på 50 minuter. Jag har alltså slagit mitt personbästa på milen med tio minuter på två dagar. Jag är inte längre en klumpig joggare. Springer man en mil så snabbt så är man en LÖPARE.

Mirakel händer. Och händer. Och fortsätter hända.

.

Elding to the rescue

2008-11-16T00:47:00.000-08:00

Tänk vad en liten skitig ponny kan göra mycket för ett flickhjärta. Elding är en dam som är 19 år gammal och tycker att lera är ganska mysigt. Man kan ju rulla sig i det. Bara det, liksom.

Glada och redo för äventyr...

Det var en annan rolig detalj med Elding, förutom att hon tycker att lera är ganska mysigt. Det var att hon var tämligen välutbildad och understimulerad på samma gång. Ungefär som en akademiker som råkat hamna bakom kassan på Ica och liksom bara flytit med i det livet av bara farten. Så Elding blev mycket glad över att få damma av sina gamla fjädrar och visa upp sig i all sin prakt, på ett sätt som bara en gammal lerig islandshäst KAN visa upp sig. Hon var jättego med andra ord. Hon visade mer än gärna upp sina gamla dressyr-skills varesig jag bad om dem eller inte. Samtidigt som jag pratade med ägaren Jenny så koncentrerade sig Elding med entusiastisk förväntan så hårt på att invänta varje ny eventuell order att öronen trillade ner åt sidorna. Enligt Jenny var dessa nedtrillade öron ett tecken på att hon ägnade sin energi åt att tänka, och inte hade tid med sådana trivialiteter som att hålla öronen uppräta. Ridturen blev ju förståss jättetrevligt. Det kan inte gå fel på något vis alls när man sitter på en så glad islandshäst.

Ah. En mule. Man vet att en dag blir en bra dag om man får en mule mot halsen. En skitig islandshästmule med varm och fuktig andedräkt som lämnar huden lite blöt och kall efter att hon mulat färdigt.

Stort tack till ägaren Jenny som format en så fin och glad hästtant (och som inte vill vara med på bild). Tack å tack å tack å tack å tack...!

.

Jens to the rescue

2008-11-16T00:28:00.001-08:00

Novemberdis kan vara ganska vackert ibland...

Jens räddade helgen. Eller... så illa var det väl inte. Inte så illa att jag behövde bli räddad. Men det kändes verkligen kanonskönt att få komma ifrån min lilla källarlägenhet och se lite nya miljöer. Jens är en triathletkompis från Falun som stått på startlinjen med mig under ett par lopp i somras.

Det var riktigt mysigt grått och disigt novemberväder. Hade jag löpt ensam hade jag sagt att det var ett förjävla trist lerigt väder. Men nu var det trevlig dimma. Trollsk dimma, nästan. Och löpningen flyter bara på bättre och bättre och benen känns stabilare och stabilare och första kilometrarna studsade jag mest runt i cirklar och fotade med kameran. Efter en sex-sju kilometer började dock Jens öka på lite och visa vart skåpet skulle stå och jag fick betydligt svårare att följa med.

"Här är det grått och lerigt. Och jättefint. Sluta springa och fota mig nu!"

Vi sprang milen på 58 minuter. Och ändå sprang jag runt med kamera och tog mig diverse artistiska pauser. Vi hade inte särksilt bråttom. Förutom de sista kilometrarna. Det var upplyftande och uppriskande och otroligt vackert.

Jag börjar drömma nya drömmar nu, också. Jag funderar på att börja träna för ett marathonlopp. Ett riktigt, alltså. På fyra mil. Jag funderar på om det är fysiskt möjligt att göra det paralellt med triathlonträningen utan att dra på sig skador. Det finns 26-veckors program på hur man lägger upp sin träning för att klara att genomföra Stockholm Marathon till våren, och trots att jag känner mig osäker så känns det ändå som om jag ändå

innerst inne

bestämt mig för att försöka.

Tack Jens. Tack å tack å tack å tack å tack...

.

Storstädning

2008-11-13T07:59:00.000-08:00

Storstädning 1: Själen.

Herregud vad jag gråter. Riktigt fulgråter. Jag vet inte riktigt när jag ska börja gråta men det kommer bara plötsligt över mig och håller i sig någon eller några timmar. Jag kurar ihop mig och grimagerar och snorar och ögonen sprutar som två små fontäner mellan igensvullna ögon. Ut med skiten bara. En riktigt intensiv utdrivningsprocess som jag ägnar mig helhjärtat åt och med stor självömkan. Ut med skiten. Ut med varenda förbjuden tanke om att det är synd om mig och att mitt liv är skit och alla de där tankarna jag inte borde tänka. Rör runt i skallen och hitta varje dammig vrå och dra ut varje dammig låda i hjärtat och riv ut allt som finns. Gamla svek och nya svek och kommande svek. Och skölj bort det. Med tårar. Massor av tårar. Sedan känns det bättre.

Storstädning 2: Lägenheten.

Jag ruskar av mig sorgen och tårarna lika intensivt som en blöt hund ruskar av sig vatten. Ända ut till svansspetsen. Sedan kavlar jag upp armarna. Och kliver runt i röran här hemma. Fixar och trixar. Sorterar och värderar och slänger och sparar. Sorterar och städar och dammar och får ordning på flyttkartonger och skor i hallen och suger upp hundhår med dammsugaren och plockar fram skurmedel och skrubbar. Nu jävlar ska det lukta gott. Man ska undra om jag börjat bedriva ett spa när man kliver innanför tröskeln till mitt hem. SKÖNT.

Storstädning 3: Kroppen.

Vatten. Dricka vatten i mängder. Duscha kroppen inifrån. Sedan ut i skogen. Svettas och snora. Få ut svett ur kroppen och sätta sprätt på hjärtat så det pumpar runt blod. Stärka immunförsvaret. Skölja igenom kroppen med blodkroppar och pumpa frisk luft genom lungorna och driva ut alla slaggprodukter som ligger under huden och i musklerna genom att svettas genom porerna. Duscha varmt efteråt.

Sådärja.

RENT.

.

En nomads bekännelser

2008-11-12T10:47:00.000-08:00

Jag är en typisk skandinavisk tjej och jag tror vilken forskare som helst skulle vilja tippa på att de flesta av mina anfäder kom från de nordligare breddgraderna. Jag är lite kort. Jag har lätt att lägga på mig fett. Jag har jättetunt hår eftersom jag inte behöver skydda huvudet från farliga solstrålar. Jag har blek och tunn hud som ska skydda mig så lite som möjligt från solen utan i stället suga åt sig varje solstråle till huden för att producera livsviktigt d-vitamin. Typisk skandinavisk hud från en plats där solen inte alltid skiner ena halvan av året. Jag har små ögon som sitter lite insjunkna för att kunna kisa från dåligt väder, och de funkar jättebra vid snöstorm eller hagel. Jag biter lätt ihop och tål fysisk ansträngning under längre tider och backar inte för väder. Jag är väldigt skandinavisk. Tror jag. Det tror jag faktiskt. Blek och blåögd.

De sa att skandinavierna innan jordbrukstiden följde älg och ren. Idag så finner man de flesta fornlämningarna och man lyckas kartlägga vilka rutter älgen hade för några tusen år sedan. Vi vandrade efter födan och levde med den. Eller vallade renhjordar. Vi var ett nomadfolk innan vi blev bönder. Som så många andra.

Jag tror jag är en nomad jag med. Jag tror mina nomadrötter slår igenom starkt. Fast i stället för att vandra efter älg eller ren så försöker jag vandra efter arbete. Ständigt vara i rörelse. Ständigt beredd att flytta. Ständigt ha liten packning med det allra nödvändigaste. Inte för mycket i ryggsäcken. Inte sitta hemma och dega. Vara beredd på nya miljöer och nya rutiner. Vara beredd på annan luft och annan miljö.

Jag tänkte på det nu när jag nosar efter annat arbete. Jag vill gärna fortsätta min karriär som jag har nu, vet inte om jag vill sänka min arbetsstandard bara för att få bo kvar på orten. Så jag kastar ut flöten,

och förbereder mig på att

nomadlivet kanske inte är över ännu...

.

Nu vänder det!

2008-11-11T09:21:00.001-08:00

Igår gick den där tunga knuten upp och lungorna fick luft igen. Vilket djupdyk. Till och med min simtränare Ove blev bekymrad över mig, och han har inte varit bekymrad över mig ens när jag var gjorde min trettionde simlektion utan ens en antydning till att lyckas genomföra ett crawltag. Nu var han bekymrad över att jag efter snart två års bloggning inte varit i närheten av så här nere som jag varit nu.

"Måste jag dra ut dig i skogen och se till att du rör på dig?"
undrade han med bekymrat rynkad panna. Magdalena från simträningen garvade mest med glimten i ögat:
"Ja det där lät ju jättekonstruktivt. Sitta i en källare och sura. Då blir du nog en bättre simmare!" och så fick man ta emot diverse gliringar innan man plumsade ner i vattnet.

Vattnet är lite av mitt favoritelement. För lite över ett år sedan kunde jag inte hålla huvudet under vattenytan utan att hålla för näsan. Nu njuter jag. Kan dyka ned bara någon meter neråt, och sedan bara stanna upp och slappna av i kroppen och njuta av tyngdlösheten och avlastningen. Blåsa ut bubblor genom näsan. Lyssna på alla dämpade ljud.

Någonstans där under ytan bland de dova dämpade ljudvågorna kände jag att nu vänder det här. Nu blinkar inte den röda batterisymbolen om att jag har slut på energi. Nu är batteriet omställt på "loading" och efter många omtumlande veckor så kommer det att bli bättre igen.

Det kändes befriande. Jag vill ju vara mitt bästa jag. Jag vill tillföra något bra till min omgivning. Jag vill orka mer. Jag vill orka bryta mig ur mina fasta cirklar jag levt i och skapa nya. Knyta an till nya cirklar. Jag är rädd för att kliva ifrån mina gamla mönster men det finns vänliga händer som drar mig härifrån bara jag sträcker ut till dem.

Och nu när mina batterier är på 'loading' så dröjer det inte så länge till...

.
Pixgallery.com

.

The Bottom Is Nådd

2008-11-10T09:17:00.000-08:00

Jajjamensan. Senast idag skämtade jag med Malin och sa att nu har allt skit hänt så det enda som inte har hänt är att hunden ska bli sjuk. Senast idag skämtade jag om det. Senaste gången innan dess var i lördags när jag lämnade bilen till Micke.

Jamen vad händer? Jo. Hunden blir sjuk. Kiara är sjuk. Hon har ont i hela kroppen, påstår hon, men jag tippar på att det är nackinflammationen som spökar för henne igen. Hon har en inflammation i nacken som hon haft två gånger tidigare och hon blir helt knäckt av smärtan. Helt knäckt. Ni anar inte hur ont det gör i mitt mattehjärta att se en lidande terv. En lidande terv är ungefär det värsta som finns att se näst efter lidande barn. Det känns som om hon håller på att dö och att hon tror att jag inte bryr mig. Men jag vet ju att det troligen är inflammationen som härjar igen och då är det bara att försöka boka in ett veterinärbesök så snabbt som möjligt. Inte härja på någon akutmottagning för lidande tervar.

Bara att stå ut.

Med den lidande hundblicken.

Som skriker

"Varför gör du inget, matte?!"

Kiara ligger i ett hörn och lider...

.

Så här känns det!

2008-11-09T04:58:00.000-08:00

När jag lämnade bilen till Micke så hittade jag min kamera hos honom! Äntligen känner jag mig lite mer hel igen. Jag heter inte Bildström i efternamn för intet.

Min triathletkompis Jens skickade ett sms och frågade hur det var med mig och hur jag mådde, så jag tog med mig kameran och hunden utanför dörren och gjorde en efterlängtad bilddokumentär.

SÅ HÄR MÅR JAG:

Så HÄR KÄNNS DET.

Och inte riktigt så här illa men nästan snudd på så här KÄNNS DET OCKSÅ!!

SÅ HÄR MÅR JAG.

Åt det här hållet känns det bära...

OCH HÄR LIGGER JAG!!

Men, nej. Ni behöver inte säga det. Jag fattar det ändå. Alldeles av mig själv. Det blir bättre sedan. Det blir bättre om en stund...

Jag vet att det blir bättre...

.

Livet och hur man överlever det

2008-11-08T06:15:00.000-08:00

Jag har stirrat stint framför mig i flera timmar med en knut i magen och tankarna har snurrat ursinnigt och kugghjul har gnisslat och gammal rost har åkt av och det är så otroligt mycket jag tänker på och försöker vänja mig vid. Att jag separerat och att det är dags att börja tänka framåt och vidare.

Jag skulle inte klara den här dagen, eller det här livet för den delen, om jag inte var säker på att det kommer att bli bättre. Det är bara det att det händer så mycket i mitt liv just nu att jag inte klarar så mycket mer än att sitta i soffan och stirra. Och äta choklad. Äta choklad fungerar uppenbarligen alltid.

Sedan ringde min mamma och sa att jag var luften i hennes lungor och att hon älskade mig och då började jag vråltjuta. Verkligen fulgråta på det där hemska sättet som inte alls liknar romantiska filmstjärnetårar utan jag grimagerade ur mig mängder av snor och tårar. Jag sa att jag var förvirrad och ledsen och att det kändes som om jag stod inför en jätte-mastodontstor enorm förändring i livet och att jag kanske skulle fatta beslut om vem jag är och hur jag vill leva och att det skrämde skiten ur mig.

Efter en stunds fulgråt och tandagnisslan över att Livet Är Förändring så släppte proppen igen. Och det gick röra på sig. Rasta hunden. Sluta stirra rakt fram på väggen.

Kanske till och med se framåt med en känsla av förhoppnig. Med en känsla av att livet inte kommer att bli katastrof. Det kanske till och med blir nya bekantskaper och nya hästmular och förhoppningsvis, och då menar jag verkligen förhoppningsvis en ny man som finns med i mitt följeslag när jag fortsätter streta för mina triathlondrömmar och livsdrömmar och alla övriga drömmar jag onekligen kommer att dra på mig i framtiden.

Man kan ju bara hoppas. Innerligt.

.

Inte handikappad

2008-11-08T00:55:00.000-08:00

Jag kom väl inte ut som den stora vinnaren ur min separation med Micke. Eller rättare sagt: efter två och ett halvt års förhållande och ett års samboliv så kliver jag ut ur relationen med tom plånbok, ungefär fyra flyttkartonger och en cykel, om man ska hårddra det lite. Nu när jag ligger löst i arbetssituationen så är det också inte läge för mig att ta över Mickes bil så jag kommer även att vara bil-lös från och med idag.

Förutom att paniken sprider sig som en kall klängranka efter ryggraden så hoppas jag att det här ändå kommer att bli bra. Förutom att jag just nu tycker att alla män är stolpskott och att det är totalt vansinne att någonsin igen NÅGONSIN ha med en karl att göra igen. Någonsin.

Jag får se det från den ljusa sidan i stället. Träningssidan. Mer frisk luft. Mycket mer frisk luft. Cyklingsdisciplinen är inte min starkaste sida på triathlon men jag får se det som light-pass nu under lågsäsongen. Jag ska byta däck på min cykel Bonk så att den har rejäla halktåliga stora däck så jag kan cykla till affären och helghandla och så får jag väl lära min hund Kiara att åka tåg igen, om jag ska någonstans.

Dessutom så har min fas av "Ät så mycket du orkar och gå ändå ned i vikt" drastiskt förändrats till "Ät så mycket du orkar och gå upp i vikt snabbare än vad din farmor säger 'flaskhals'" så det är läge att börja röra på sig igen och tänka till över vad jag stoppar i mig. Jag måste köpa en varm vinterjacka idag så jag står ut med det här. Och varma nya vantar. Och varma skor. Och en jättevarm mössa. Det är ju kallt ute nu för tiden!

Det som inte dödar härdar.

Jag är inte handikappad, jag är bara utan bil.

Om än det känns ungefär likvärdigt...

.

Livslust

2008-11-03T03:39:00.000-08:00

Begreppet "Livslust" i Kattas uppslagsbok:

Att vara varm i kroppen och mjuk i själen, röd om kindera, och ta djupa andetag. Livslust är att scanna kroppen och känna att man är frisk.

Lägg sedan till frusen snö under jogginskorna som krasar lite när man springer. Sätt till lite solsken. Gult novembersken från en gul novembersol som inte orkar sig sådär imponerande högt över träden och sprider gula strålkastare mellan granarna. Klar himmel och små moln av snö som då och då rasar från tallarna. En vindstilla sjö och känslan av att man kan knalla på kilometer efter kilometer. Benen orkar, kroppen orkar, luften är klar och frisk och det gör inte ont någonstans.

Jag var glad hela dagen, livet kändes bra hela den dagen. Jag gick omkring och log nästan hela dagen. Men just där, när man sprungit lite över 8 kilometer och kroppen pirrade till och man fick hålla igen sig från lusten att spurta, då var jag nästan som gladast den dagen. Nästan.

Livet är en glad terv och novembersol. Livet är också krasande snö under joggingskorna. Livet är kyckling och quinoa. Och så är det så mycket mer...

.

Flaschbacks

2008-10-31T04:04:00.001-07:00

En gång fallskärmshoppare... alltid fallskärmshoppare.

Jag har fallskärmshoppar-flashbacks fortfarande. Särskilt när det blåser. Detta trots att det var en stund senast jag trillade/föll/klättrade/slungades/hoppade ut ur ett flygplan. Man känner aldrig på vinden på samma sätt som efter att man lärt sig frifalla. Det är ett riktigt ruskväder ute idag med snöblandat regn och vinden ligger på och drar i paraplyet. Det flapprande ljudet från paraplyet och vindbyarna kastade mig tillbaka till de där gångerna man råkat landa för nära skogen eller byggnader och hur den jämna vinden plötsligt förvandlades till ojämna vindklickar som fick skärmen att flappra till och kränga lite lätt, som vinden alltid beter sig när man kommer närmare marken och det finns träd i närheten.

Så för en halv sekund var jag i Östersund väldigt nära en björk och gled klumpigt på fötterna i snöslasket mellan buskar och grenar innan jag kände skärmen fastna i björken vi passerat. Ryckigt och med vindpustar. Min hoppmästare Matte hade nästan skrikit i falsett "FLÄÄÄRA!" i hopp om att jag skulle slå på hårdbromsen och inte dänga in i något träd och lite naivt såg jag hur Kim och Erik kom springande mot mig i ett försöka plocka ner skärmen och ta pulsen på mig.

För en halv sekund var jag där. Innan jag ruskade på mig och insåg att vindflappret kommer från mitt paraply och att Kiara just bajsat på det blöta gräset. Jag insåg att jag var någon helt annanstans.

Vinddraget piskade till mot ansiktet igen och
plötsligt var jag uppe en kilometer ovan mark i en lite Cessna och hörde hur flygplansljudet plötsligt slog ned på farten, hur motorn plötsligt lät lägre och mer dovt brummande för att så lite vind som möjligt skulle slås mot mig när jag skulle göra ett försök att kliva ut under vingen och hur någon klappade mig på axeln och sa "Det kommer att gå tokbra, det här!"

Jag blinkade ett par gånger och tittade på klockan. Snart är det dags för morgonmöte. Vattnet har sipprat igenom mina joggingskor och jag måste cykla till jobbet.

En gång fallskärmshoppare...

.

Att bli stoppad i ett fack

2008-10-29T03:03:00.000-07:00

Många envisas med att vilja sätta in mig i ett fack. Till och med riktigt kloka kvinnor med mycket livserfarenhet fackar gärna in mig i någon slags kategori och vill styra min utvecklingsprocess enligt relationsböckernas alla kapitel. Jag har ju separerat från min sambo sedan september.

Typ att jag ska gråta tills det inte finns några tårar kvar. Jahaja. Men om jag inte har lust med det då? Då hamnar jag automatiskt i facket "obearbetat sorg" och så kommer det röda varningsflagget upp om att min "obearbetade sorg" kommer att antingen bryta ut när jag minst anar det, eller så sätta sig i mitt undermedvetna och spegla mitt beteende på något annat sätt. Vägrar jag gå med på något av dessa alternativ så kanske de slutligen ger upp och säger att jag kanske var en sådan där tjej som bearbetade separationen när jag redan var inne i den så att det var färdiggråtet när jag flyttade från Micke. Fack nummer tre, då. Inte vet jag. Jag grät ibland och var glad ibland. Så var det.

Nästa fack som folk förtvivlat försöker pressa mig in i är "singelfacket". Där finns det ett bra fack och ett dåligt fack. Det bra facket är att jag ska isolera mig lite och inte dejta killar och "lära känna mig själv" och "landa i mig själv" och, det som skrattretar mig mest "ta reda på vem jag är". Då är det underförstått att jag inte känner mig själv eller vet vem jag är och har tappat bort mig själv i relationen med Micke. Oftast nickar jag instämmande för jag orkar inte rubba cirklarna till de hjälpsamma personer som är säkra på att denna fas är obligatorisk.

Det dåliga facket är ju förståss det osjälvständiga och desperata beteendet som många stackars singelkvinnor går igenom där de inte klarar av att stå på egna ben och förtvivlat behöver en Man för att känna sig bekräftade. Gud bevare oss alla för det dåliga facket! Att behöva någon är skamligt och osjälvständigt och nu är det faktiskt så att man inte får vara svag på det viset. Ett sådant tankesätt är en fribiljett till nästa destruktiva relation.

Jag nickar och håller med. Jag låtsas intresserad och låtsas instämma att JA SÅ MÅSTE DET VARA. Så går livet till. Det är dom facken som finns och man väljer själv vilket fack man vill hoppa in i.

Men i själva verket så finns det inga fack. Det enda som finns är livet. Och livet är inte bara olika fack och processer. Livet är en ofattbar rad slumpartade omständigheter som ständigt rullar på. Livet är så mycket mer än beteendemönster. Tack gode gud för att livet är mer än beteendemönster. Livet är min fiskgryta och mina morgonpromenader med hunden och prasslet i buskarna från något vilt djur med skrämmande ögonreflexer. Livet är mintchokladen jag tog från fikarummet och mensvärk och mitt tunna babyhår som mattats ut nu under hösten.

Livet är också möten med andra människor. "Bra och dåliga möten". Jag kan inte för mitt liv begripa varför jag ska skydda mig från bra eller dåliga möten för det finns inga sådana. Det finns bara människor. Som är olika. Och jag tror att alla människor jag någonsin mött under hela mitt liv har utvecklat mig. Jag skulle aldrig vara den jag är idag om det inte vore för alla möten som fått mig att skratta och gråta. Även de möten som mest fått mig att gråta har utvecklat mig. Lite i taget. Bit för bit. Under mer eller mindre smärtsamma former. Micke kunde jag inte leva tillsammans med och relationen var smärtsam men han är det absolut bästa som hänt mig för jag exploderade i min livsglädje och projektlusta paralellt med problemen. Eller kanske just på grund av problemen!

Jag vill bara slita ut alla fack om vem jag förväntas vara och riva sönder facken i små remsor och kasta remsorna i luften och låta dem singla ned till marken bland de leriga höstlöven

och sedan låta hunden kissa på dem.

.

Explosivt

2008-10-28T00:56:00.000-07:00

Jag vet inte riktigt hur det går till, men helt plötsligt har jag börjat styrketräna en hel del. Fyra gånger på sju dagar, närmare bestämt.

Jag tror det beror på att jag befinner mig i den sinnesstämning då det är skönt och energigivande att köra korta, explosiva övningar som komplettering för att tålmodigt långfjutta med konditionen. Det är också skönt att lyssna på pumpande powermusik och det är skönt att känna sig medveten om sina muskler. Det är skönt att bita ihop och under högljudda frustanden ta vikt på vikt och glo framför spegeln när man gör sin sista explosiva cablecross och låtsas som att man är på väg att explodera till en grön Hulk.

Nu är det ju tyvärr så att jag är längre än någonsin från att just bli en grön Hulk. Till att börja med är jag grisrosa. Och det känns väldigt långt ifrån att vara grön.

För det andra så är jag lättare än någonsin och med mina 55 kilon ser jag ut som en liten sparv som högfärdigt struttar runt bland vikterna och de andra svettiga oxarna på gymet.

Och de där ihopbitande högljudda frustanden som jag ger ifrån mig låter nog mest som små kvävda råttpip för ett otränat öra.

MEN DET SPELAR INGEN ROLL FÖR JAG ÄR STOR OCH STARK OCH SNART SPRÄCKER JAG KLÄDERNA JAG GYMAR I!!

OCH HÅLL KÄFTEN SEDAN!!!

.

Livet; en koblaffa

2008-10-27T07:31:00.000-07:00

En olycka kommer inte ensam och det har visat sig att mitt vikariat inte kommer att förlängas efter januari då ordinarie handläggare kommer tillbaka. Så efter Januari riskerar jag stå arbetslös om jag inte hunnit haffa ett nytt arbete.

Det känns som om jag står mitt i en kohage och får koskit kastad på mig. I och för sig så vet jag ju att både chefen och kollegorna är nöjda med mitt arbete och att jag hade fått vara kvar om plats funnits, men ni vet.. själva SITUATIONEN är en koblaffa. Det känns som om jag står där i kohagen och det känns som om jag börjat tröttna på att ducka och springa och stressa över situationen och nu bara står och tar emot blafforna med koskit i ansiktet och skriker "Bring it on!". Alltså. Nyseparerad på ny ort och även utan arbete och 70 mil från min släkt och familj. Då fattas det ju bara att jag hänger löst arbetsmässigt också. Jag tror att jag haft det bättre.

Men jag lever ju efter mitt livsmotto att Livet är förändring, och utveckling är valfritt. Så antingen så utvecklar jag mig i det här eller så sätter jag mig i ett hörn och gråter. Jag har en triathletkompis som heter Jens som skrev några tröstande ord till mig i morse, och som jag bär med mig:

"Allt är sällan lugnt, MEN, det fixar sig, det blir bättre. Och så dippar det. Och suger. Och lättar. Och suger. Och blir askul. Och fetsuger igen. Det går inte att kräkas hur länge som helst, om vi säger så."

Så sant som det är sagt...

.

Att inte träna för träning

2008-10-26T13:27:00.000-07:00

Just nu tränar jag inte för att bli vältränad. Jag tränar för att jag har haft en skitdag och för att jag inte lyckades vrida mig ur mina egna tankebanor. Jag tränar för att jag behöver lite sinnesfrid och för att det känns skönt när pulsen arbetar. Jag skiter i sträckor, aktiviteter eller tid. Jag tränar bara för att få kontakt med min egen kropp. För att få kontakt med vad som är viktigt.

Jag tränar för att det är skönt att låta mina gamla trasiga löparskor klafsa mot leriga stigar och bruna blöta löv. Jag tränar för att det känns renande att andas in kall luft. Jag tränar för att få dra en lättnads suck när jag kommer till dörren och lirkar upp den igen. Jag tar ingen tid. Jag tar ingen sträcka. Jag springer mig inte helt anfådd.

Jag känner bara hur pannan är svettig och hur håret lockas efter min nacke och jag känner bara på hur det känns att ta en varm dusch efteråt och känna hur man piggnar till.

Och någonstans försvann de dåliga tankarna på vägen. De kanske rann ut med svetten och ut genom huden?

Leriga joggingskor står vid farstun. Hunden är rastad. Kroppen är duschad och skrubbad. Lägenheten är inte längre ett dåligt samvete utan ett energigivande projekt att få rent.

Energin har kommit tillbaka och jag har åter erövrat min vardag.

Tack vare de där skorna. Och den där grå himlen och de där kala mörka träden och den där klara luften och den där glada hunden jag har med mig.

Hur klarade jag mig när jag inte sprang?

.

Jag har missat något

2008-10-24T10:51:00.000-07:00

Jag kom på en tanke där ute i skogen, någonstans i mörkret där ute, när jag glodde som värst på en liksom blåvit ögonreflex som skilde sig från de gula ögonreflexerna jag såg tidigare, just då kom jag på en sak.

Jag höll kvar den tanken i huvudet men den tanken blev bortskuffad en stund när jag insåg att de blåvita ögonreflexerna aldrig såg ut att blinka. Det var mörkt och kallt ute och löven var blöta och bruna och inte alls sådana där fina färglada mysigt prasslande höstlöv.

Då återkom tanken igen. Jag sparkade till en kotte på vägen och Kiara nosade runt på marken i hopp om att finna lite intressant hundkiss att analysera.

Japp.

Nu är den tillbaka igen.

Tanken.

Tanken om att jag kanske borde omge mig med lite fler vänner. Alltså vänner som inte glor på mig med konstiga ögonreflexer och som jag inte kan artbestämma. Jag har bestämt mig att min kollega Malin passar in på ovanstående beskrivning. Hon glor sällan på mig, om jag inte råkat säga något väldigt VÄLDIGT konstigt, och hon går defintivt att artbestämma.

Jag ska börja socialisera mig mer. Eller som Malin uttryckte det. "Du skulle behöva ett nytt linne och hjälp med att tejpa fast tuttarna så går vi ut på krogen sedan."

Tejpar man tuttar?

Vadharjagmissat?

.

Vardags-action

2008-10-22T07:43:00.000-07:00

Recept på vardags-action.

1. Studsa upp riktigt tidigt på morgonen.

2. Ta på pannlampan.

3. Ta med hunden av tervras. (Om du inte har en egen terv så rekomenderar jag att du införskaffar en)

4. Gå rakt ut i skogen i månskenet och med påslagen pannlampa. Gärna ospårat.

5. Stirra med skräckblandad förtjusning på ALLA ögonreflexer som står och glor tillbaka i höstmörkret.

6. Konstatera att samtliga ögonreflexer med största sannolikhet är en mängd björnar av olika höjd och storlek som alla står och glor.

7. Konstatera ytterligare att vissa ögonreflexer alternativt kan vara oupptäckta blodtörstiga rovdjur av outgrundlig härkomst.

8. Få rysningar efter ryggraden när hunden gruffar och buskar prasslar

9. Backa försiktigt hemåt och längta efter mamma.

Sådärja. Nu behöver du inget morgonkaffe...

.

Ät hur mycket du vill av vad som helst och gå ned i vikt

2008-10-21T00:45:00.000-07:00

Japp. Jag har receptet på hur man rör på sig lite, äter mycket och ändå går ned i vikt. Jag har tränat jättedåligt pga en förkylning och det har blivit kladdkaka pinsamt många gånger. Godiskorgen på arbetet har inte heller stått orörd. Jag har varit ett kakmonster.

SEPARERA!

Yes!

Jag vägde mig på vågen i morse, för första gången sedan jag och Micke separerade. Jag upptäckte att jag vägde 55,6 kilo. Jag har inte vägt så här lite sedan jag var tolv år och gick femte klass i Rökås Grundskola år 1993. Jag är smal som en sparv och har ändå lyckats bibehålla muskler. Detta trots åtskilliga mängder kladdkaka.

Att bryta upp från en två år lång relation bränner uppenbarligen kalorier. Att ligga vaken och undra hur fanken man hamnade i den här situationen bränner kalorier. Att vrida sig på nätterna och drömma intensiva och oroliga drömmar bränner kalorier. Allt bränner kalorier!

Jag må ha ett lite kämpigt liv just nu. Men jag är åtminstone slank och snygg som en liten flicksnärta. Jag ska utnyttja situationen på bästa sätt och införskaffa lite fler tighta linnen. Sedan ska jag obligatoriskt glo på min mage varje morgon och njuta av att den är platt som en planka. Nu håller jag på att sno tillbaka mitt liv med kost och träning efter ett par veckors misär. Jag försöker finna flera nya människor att bekanta mig med, och jag hoppas det kommer att lugna ned själen lite så jag inte blir för tunn.

Men just nu känns det toppen!

.

Kickoff dag 1

2008-10-20T04:18:00.001-07:00

Varför har jag inte gjort det här förut? Tagit ledigt från arbetet bara för att få ordning på livet.

Eftersom jag numera bor i en källarvåning med inklämd kokvrå så har jag begränsade matlagningsmöjligheter. Jag har ingen ugn och jag kan inte steka så mycket heller eftersom det inte finns någon riktigt effektiv köksfläkt. Det blir alltså grytor med locket på, hädanefter. Eftersom jag inte heller har något skafferi annat än en liten omgjord bokhylla så kan jag inte variera mina maträtter i det oändliga.

Jag har fixat fram tre grytor och med omsorg valt de rätter som ser godast ut och ger mig variation. Det blir kycklinggryta, fiskgryta och köttgryta. Fyra portioner vardera täcker matbehovet för en vecka och lunchlådor och hela köret. Det är bara lördagarna som gapar tomma som jag tänker beställa hämtmat eller äta ute på. Sedan har jag gjort veckohandlingslista utifrån dessa maträtter, och det är ju just här jag känner mig lite genialisk. Eller korkad som inte kommit på det förut. (Eller genialisk eftersom jag brutit min korkade tankebana.)

EXEMPEL FRUKT OCH GRÖNT: Jag vet nu att jag på en vecka i min matlagning kommer att behöva precis 2 gula lökar, 1 paprika, 20 champinjoner, 2 tomater, 1 lime, 1 liten bit Ingefära, 3 avokados och en halv påse morötter varje vecka. Vilken stenkoll. Inget kommer att ruttna, inga matlistor kommer att vara vagt definierade längre, och saker kommer att sluta ge i från sig bizarra dofter från kylen. Inga frågetecken kommer att ställas när jag vinglar runt på mataffären och jag kommer inte behöva knöla ned ingredienser i min matlagning som jag egentligen inte vill ha där men måste äta upp bara för att jag köpt det tidigare. Allt är genomtänkt.

Jag vet inte om resten av sveriges befolkning undrar varför jag finner en befrielse i att veta att jag äter just två färska tomater i veckan i min mat och inte tre eller bara en. Eller varför jag jublar över att ha ett matchema med nitiskt planerat matintag.

Men allt handlar på något lustigt sätt om att slippa tänka. Att bli fri och slippa fundera bort värdefull tid då man kunnat LEVA i stället.

Nu ska jag betala räkningar och strukturera upp mitt träningschema. Har en plan om att ligga hårt med triathlondelarna på måndag-fredag och sedan göra vad helst jag behagar lördag och söndag. Åka skidor, styrketräna eller köra ett långt snorpass efter någon lerig stig. Eller bara glo framför TV:n med gott samvete. Det finns ingen ände på möjligheterna!

.

Struktur och frihet

2008-10-16T23:25:00.000-07:00

Japp. Det blir fyra dagars kickoff nu. Inte den vanliga terminsstart-kickoff som man brukar få på arbetsplatser, utan en högst personlig Kickoff. Jag har tagit ledigt i två dagar från arbetet för att få fyra dagars sammanhängande ledighet. Det känns nämligen som tillvaron förfallit lite på flera olika plan.

Arbetet är riktigt krävande nu. Jag hinner inte med allt jag känner att jag behöver göra, och övertiden har tickat till över 50 arbetstimmar plus.

Sedan är det oordnat hemma. Jag har inte helt kommit till ro efter flytten. Jag hittar inte alla mina saker bland flyttkartongerna och jag har inget planerat matschema. En tjurig förkylning har bitit sig fast och jag har även tappat mina träningsrutiner i två veckor nu. Kiara är rastlös och jag har inte fått ordning på de långa morgonpromenaderna med henne ännu. Det är oordnat på insidan hos mig också. Jag tror jag har lite emotionella flyttkartonger och allmänt ostädat i själen också. Det är väl ungefär som det ska vara efter omständigheterna.

Det leder till att jag mest stupar framför soffan och börjar slösurfa på internet i stället för att göra allt jag egentligen vill. Det är inte riktigt den sortens livskvalitet jag är ute efter om än det är trevligt.

Jag vill få in min matplanering så jag slipper vilsa runt i affären och undra vad fan jag ska äta till middag. Jag vill veckohandla efter en lista och vill inte upptäcka en massa ouppäten mat i kylen där bäst-före-datumet utgått. Jag vill komma igång med träningen nu igen efter förkylningen och jag vill göra ett träningsschema för resten av det här året.

Jag vill ju strukturera upp mitt liv i en noggrann planering för att få mer frihet. Det låter motsägelsefullt men det blir ju så mycket mer frihet om man bara planerar bättre. Typ om jag hittar nyckeln till min cykel i någon flyttkartong och byter till vinterdäck så kan jag cykla till jobbet varje dag och *plopp* bara så får jag lös 20 minuter extra varje dag. Frihet! Eller veckohandla och redan planera in recepten i god tid så man slipper fundera eller snabbåka iväg en timme för att handla det där man glömde sist. Ännu mera frihet! Eller slippa stressa över pass som inte blivit av. Det skulle vara skönt att åka till simträningen och ha en färdig plan om vad man ska träna, i stället för att inte ha en aning om hur man ska lägga upp träningen och plötsligt komma på sig själv med att man bara flyter där och snackar strunt med simkompisarna.

Det skulle vara skönt att bara kunna lata sig den dag man har som vilodag och veta att det finns matlådor i kylen, frukt på bordet, och att man inte behöver tänka "egentligen så borde jag inte vila för egentligen borde jag...".

Planering är frihet.

Det blir definitivt värt att offra två semesterdagar till förmån för en kickoff.
.

Digitalt reportage

2008-10-15T02:09:00.000-07:00

Ja mamma. Jo, det är sant. Jag är med i tidningen. Om du vill läsa det så måste du klicka på länken! Klicka på den två gånger med vänster musknapp. Ring mig om det inte fungerar.

Klicka här!

.

Uppmärksamhet och fin choklad

2008-10-15T01:13:00.000-07:00

Det blev ett stort uppslag på två sidor. En jättebild på min berömda (och mindre vackra) joggstil och massor med text. Jag rodnade i hela ansiktet när jag såg det. Jag ville inte läsa vad som stod först, men sedan tog ju nyfikenheten överhanden.

Det blev så stort. Så jättestort. Jag fick ju så mycket uppmärksamhet. Det har blivit någon slags skräckblandad förtjusning över det hela.

Uppmärksamhet är som fin choklad.

Man vill alltid ha fin choklad. Det är liksom en grundläggande del av min natur att inta ett visst mått av choklad på regelbunden basis. Jag ser alltid fram emot lördagarna då man kan köpa sig en härlig bit och det är ljuvligt att sitta och knapra på en efterlängtad godbit som legat och frestat i skafferiet en stund. Det är som uppmärksamhet. Det är alltid roligt att få. Det är alltid något man ser fram emot och blir glad av, så länge den är positiv.

Nu råkar det bara förhålla sig så att i stället för den sedvanliga chokladbiten som ligger i skafferiet, det vill säga den vanliga dosen av uppmärksamhet och uppskattning som jag får från nära och kära, så har jag blivit överraskad med en hel container choklad som liksom bara står där över huvudet på mig och väger flera ton och liksom DRÄLLER enorma mängder choklad över mig. Man kan liksom inte knapra i sig alltihop och man vet inte ens om det är gott att äta sådana enorma mängder och står där lite förvirrad i stället för att bara frossa i härligheten. Den lilla notisen som jag hoppats på har blivit ett JÄTTESTORT uppslag

Så man blir glad.

Och lite chockad.

Men mest glad.

Fast fortfarande chockad...

.

Nu är man sportrelaterad!

2008-10-14T09:02:00.000-07:00

Nu är reportaget avklarat. Skitenkelt. Jag blev högröstad och nervös som vanligt men inte bortom all rim och reson. Reportern var en sådär lugn och trevlig typ som man känner på en gång att man inte behöver jaga upp sig så mycket inför.

Så jag babblade på ohämmat med min vanliga nervösa höga röst och försökte göra målande beskrivningar och mindre välträffade skämt. Jag hade min simtränare Ove med mig som moraliskt stöd och han hjälpte till lite. Det jag var mest rädd för var att börja stamma men det höll jag mig smidigt ifrån.

Men uppenbarligen så ska jag hamna på sportsidorna inom kort.

Det låter lite som ett skämt att JAG ska hamna på SPORTSIDORNA. Jag trodde liksom att det var större sannolikhet att jag skulle hamna på födelsedags-sidan eller ris och ros-sidan eller bröllopssidan eller till och med bland dödsannonserna innan jag skulle hamna inom något sportrelaterat.

Men nu är jag uppenbarligen det. Sportrelaterad. Min klumpiga jogg är förevigad och mina strävsamma och tafatta ansträngningar att komma någon vart med att skapa en triathlonklubb verkar vara värda lite uppmärksamhet. Jag, Ove, Bengt-Göran och Micke Persson knåpade ju ihop ett styrelsemöte för en stund sedan och det har ju börjat rulla på lite för mig. Jag frågade min mamma om hon någonsin trodde att jag NÅGONSIN skulle hamna i något sportrelaterat sammanhang i tidningen och hon sa "Självklart gumman. Du klarar allt."

Pappa körde det ärligare norrländska svaret genom att varmt säga: "Aldrig i livet."

Men livet är förändring och jag rör på mig mer och mer. Joggen blir mer och mer smidig. Musklerna svarar bättre och bättre på min träning. Jag kommer att prestera bättre och bättre för varje tävling jag genomför och för varje år jag fortsätter sträva.

Och snart är jag där. Snart är jag en fullt funktionsduglig triathlet. ;)

Nerver

2008-10-13T12:58:00.000-07:00

Ahh i morgon är fotograf och reporter bokad och de ska göra ett reportage om mig och mina försök att starta en triathlonklubb i Gävle. Jag kommer liksom att tryckas upp i ett rätt så stort antal upplagor. Utklädd för triathlon och hela köret är det väl tänkt att jag ska spatsera runt i Bolougneparken och försöka se fit ut.

Jag har stirrat mig i spegeln och känt mig lite vemodig. Det känns jobbigt. Jag är inte sådär vansinnigt fit ännu, förutom på några väl valda bilder vid några väl valda tillfällen. Jag känner mig lite pinsam. Jag måste ta hjälp av min simtränare så jag har någon i ryggen som stöttar mig och talar om vad jag ska säga och som är mitt moraliska stöd.

Jag känner mig tunnhårig, plumsig och ful.

Men det vore ju bara bra för om en tunnhårig plumsig och ful brud deklarerar att hon älskar triathlon så kanske även andra plumsiga brudar vågar komma i kontakt med klubben.

Det vore ju bra.

Och jag som gillar bekräftelse borde väl tåla att vara lite offentlig. Lite ännu mer offentlig.

Tokmycket offentlig.

*ryser*

Inte kul

2008-10-10T20:00:00.000-07:00

Nu är det inte kul längre! NU kan jag bli frisk tack. Nu. Tack.

Min självkännedom är intressant i sådana här sammanhang. När jag börjar bli sjuk så känner jag hur kroppen långsamt blir svagare och svagare och när det går över tröskeln till att jag definierar mig som "sjuk" så blir det en enorm lättnad att ta sig tid att vila. Då njuter jag av att släppa taget. Då tänker jag att just de här sjukdomsdagarna kommer att bli ljuvliga. Och jag är lika övertygad varje gång.

Nu njuter jag givetvis inte av att ha släppt taget, längre.

Mitt tunna hår ligger i små flottiga lockar efter nacken. Jag kan inte sova. Näsan rinner. Jag är trött. Jag längtar förtvivlat mycket UT. Jag känner nästan panik över att det just nu är en av de allra vackraste höstdagarna utomhus just nu och jag har just fått ordning på datanätet så att jag kan sätta ut foton på bloggen igen. Träden brinner. En hängbjörk här utanför är förtrollande då alla blad lossnat utom de yttersta bladlagrena så de kala kvistarna är draperade av brandgula löv allra ytterst på hela trädet. När jag rastar Kiara så regnar det gula löv omkring mig och allt känns så ljuvligt bitterljuvt när naturen tar sitt sista djupa andetag innan vinterdvalan.

Jag vill vara med.

Inte titta på Dr Phil hemma med en hög snytpapper och den där boken som inte var så bra som förväntat. Jag vill ge min älskade terv Kiara lite roligare upplevelser än att vara parkerad på en soffa 24 timmar om dygnet.

Jag vill också till gymet. Jag vill vara bland folk. Jag vill träna igen och känna pulsen igen och bli rosig om kinderna och avsluta passet med lite solariesolning, en dusch och min nya mjuka hudkräm.

Jag funderar på att vara utan TV igen. Kanske till och med vara utan internet här hemma. Nu är ju mitt liv MITT igen och jag har alltid plockat bort min TV i perioder, jag tycker den stjäl mina timmar och min kreativitet.

Jag tycker det är dags att ha lite kul igen.

.

Det är småskönt att vara sjuk

2008-10-10T02:11:00.000-07:00

Det är det faktiskt. Jag är sådär lagomt sjuk. Snuvig och kall och orkeslös. Det betyder att det inte blir någon träning eller några promenader eller någon matlagning eller någon städning.

Det är lite skönt. Att nollställa hjärnan. Att precis ta sig iväg till arbetet och göra det allra, ALLRA viktigaste men inte mer.

Att ligga i soffan och stirra i taket.

Att ha en hel kasse med använt snytpapper som bevis på att man faktiskt FAKTISKT är sjuk.

Ibland behöver jag vara sjuk. Inte liksom bara fysiskt utan även mentalt. Att ta en paus i livet och bara snörvla. Till och med orkeslösheten känns bekväm och mojsig och soffan och sängen är ju särskilt skön när man bara ligger. Dagarna går snabbt och man upptäcker att livet rullar på om än jag inte driver det i någon särskild riktning alls.

Och hjärnan vill inte tänka alls. Så fort man inte anstränger sig så blir den tom som en enslig gympasal. Så befriande. Och så har man inget annat önskemål om något i livet alls förutom att ligga ner. Det är det enda som är viktigt. Att sno vilrummet på arbetet och bara vara. Att inte alls behöva tänka på framtiden eller dåtiden eller nutiden.

Bara snyta sig när näsan blir full.

Och vila.

Skönt.

.

Elisabeth Bathory

2008-10-07T02:52:00.000-07:00

Elisabeth var en ungersk grevinna på 1600-talet.

En ung galen grevinna som var helt besatt av att bibehålla sin skönhet. Hon fick vanföreställningen att regelbundna bad i jungfrublod skulle förhindra hennes åldrande så helt plötsligt gick ingen ung kvinna säker från henne. Inte ens hennes egna döttrar.

Hon bjöd ständigt in unga tjejer med löfte om att de skulle få fina arbeten som kammarjungfrur. Sedan låste hon in dem i en källare och misshandlade dem och skar av lemmar på dem och tappade dem på blod på diverse vis. Som jag förstod det så var vanligaste verktyget den klassiska järnjungfrun, den stående spikkistan vars spikar genomborrade offret rakt igenom så att blodet skulle rinna ut i så stor omfattning som möjligt.

Så att hon kunde bada i det. Elisabeth, alltså.

Efter tio år var omgivningen redigt less på att unga jungfrur ständigt försvann så slottet stormades. De hittade levande och döda och halvdöda kvinnor överallt och beslagtog bland annat Elisabeths dokumentation av de hon dödat. Hon hade dödat över 600 unga flickor. Jag kan knappt förstå att det faktiskt är en verklig händelse och inte bara någon läskig godnattsaga som spårat ut. Men det är sant. Allting är sant. Dokumenten är kvar. Slottruinerna är kvar och släktinga till de drabbade eller till grevinnan lever fortfarande.

Jag tänker på unga tjejer som jag, och tjejer som både läser och skriver bloggar idag. Jag bekymrar mig över mitt arbete och vad som händer när mitt vikariat går ut. Jag undrar om jag är tillräckligt miljövänlig. Jag tänker på hur mitt liv kan komma att bli nu när jag är ensamstående. Jag tänker på hur jag ska lägga upp min träning och om jag har RÅD att göra en svensk klassiker nästa år. Om det överhuvudtaget finns pengar till det om jag förlorar mitt vikariat eller måste gå ned på halvtid eftersom det kanske inte finns någon fulltidstjänst över.

Någon som kanske var i min ålder hade helt andra problem i Ungern för 400 år sedan. För att man just befinner sig i en fuktig och kall källare och just fått en arm avskuren och blivit tappad på blod av en fullständigt vanvettig kvinna. Eller bli spetsad på piggar tills man var mos.

Sådant sätter perspektiv på saker. Det gör de faktiskt.

.

Förbättrad löpning på två veckor?

2008-10-03T01:07:00.000-07:00

Är det möjligt att förbättra sin löpning på två veckor? Det känns så. Jag prövade att löpa på löpbandet i 6 procents uppförslut för två veckor sedan. Helt sanslöst vad det sved. Det kändes som ben och vader knöt sig och jag grimagerade illa över ansträngningen. Det blev lugnt tempo i 20 minuter.

Idag så intervalltränade jag i 5 procents uppförslut i 40 minuter. Alltså intervaller med blandade inslag av lugnt och hårt tempo, och det kändes inte ens i NÄRHETEN av så jobbigt som det var för två veckor sedan, om än jag hade en procentsskillnad i uppförslutning. Jag vet att kroppen inte kan tillgodogöra sig träning sådär jättemagiskt snabbt men hur förklarar jag annars att något som verkligen sved och värkte i benen nu faktiskt gick genomföra med nästan helt vanlig intervallrutin.

Sedan kan det ju vara förkylning och dagsform och saker hit och dit men jag värnar faktiskt om min naivitet och har bestämt mig för att TRO.

Tro på att jag har blivit en bättre löpare på två veckor.

Tro på att mina lite hårdare ansträngningar och lite tuffare rutiner

faktiskt ger resultat.

.

Tacksamhet

2008-10-01T01:42:00.000-07:00

Om jag inte hade haft simträningen hade jag varit under ytan vid det här laget, men det är jag inte. Nu har jag dessutom lyckats dra dit löpartalangen Kattis och känner att jag lyckats samla in många av de personer jag bryr mig om under ett och samma tak.

Det är bara de där smågrejerna som man blir så glad över. Typ om någon ser att man köpt en ny baddräkt och säger att den ser fin ut. Det är kul. Eller 30 sekunders struntsnack innan nästa övning. Överhuvudtaget är det den rofyllda och trevliga stämningen. Skulle vilja bjuda hem allihopa på fika hem till mig, fast då skulle man troligtvis inte ha något att prata om. Annat än simning. Och det samtalet blir ju lite flackt om man inte befinner sig i en bassäng och faktiskt genomför det man pratar om.

Så jag åker dit och simmar. Jag var helt slut när jag åkte dit och visste att det skulle synas på ögonen att jag hade slut på energi. En timme senare garvar man och har massor av energi igen.

Det är skönt.

Jag känner mig tacksam.

.

Lidingöhalvan 2008

2008-09-27T09:34:00.000-07:00

Jag kände mig tämligen ointresserad av Lidingöhalvan på 15 kilometer som skulle avverkas idag.Jag var liksom inte sur. Jag var mest bara ointresserad av just DET.

När det var fem minuter kvar till start satt jag inlåst och filosoferade på en baja-maja och tänkte att jag fullständigt struntar i om jag missar starten eller inte. Problemet är ju bara det att alternativet var att stanna kvar i bajamajan och där inne luktade det inte angenämt alls.

Det är ju det här med löpningen och att jag på något vis inte riktigt FATTAR hur man springer smidigt. Men så är den ju en del av Halvklassikern och på något vis så är jag skyldig en väldigt ledsen Katarina från 2007 som hade ett skadat knä att göra något roligt av dagen. Jag missade ju Lidingö Tjejlopp förra året på grund av mitt löparknä och det var inte roligt alls. Jag ville hedra mig själv och min tjurskallighet som inte gav upp förra året.

Någon har varit väldigt lös i magen innan den personen lämnade just denna bajamaja. Och troligen ätit något konstigt. För sådär luktar inte bajs av hälsokost.

Så det var bara att kliva ut ur bajamajan och börja leta sig till rätt startfålla.

Jag hann gå in i startfållan och stretcha lite och gäspa några gånger extra eftersom jag sov i bilen så mycket som möjligt innan, och sedan makade jag mig långsamt iväg bland de sista, efter startskottet.

Det är något speciellt med hösten. Färgerna är vackra. Lidingö är otroligt vackert den här tiden på året. Jag började trampa lite i takt och försöka finna en rytm. Jag bestämde mig för att jag skulle vägra bli ordentligt anfådd för det är bara TRÅKIGT att bli anfådd just nu och TRÅKIGT att få benvärk och jag hade gått hem igen om det inte vore för den vackra himlen och de färgglada löven efter stigarna där jag trängdes med andra löpare. Men det var underhållande att titta på dem. Löven och löparna.

Löparna kom i alla former och färger. Långa, korta, stora, små, tjocka, unga och gamla. Gröna. Röda. Svarta. Blå. Neongula. Löpare med spänstiga steg. Löpare som kröp fram. Löpare som började gå redan efter två kilometer. Tjejer med flätor. Gamlingar med kutiga ryggar som såg sega ut och löpare som likt duracellkaniner flög fram så löven nästan virvlade efter dem. Löpare med enorma vader. Löpare som såg otroligt otränade ut men ändå sprang snabbt. Löpare som såg oerhört atletiska ut men som sprang långsamt. Alla dessa iaktagelser i kombination med frisk luft gjorde mig på riktigt bra humör. Jag bestämde mig för att inte titta på klockan överhuvudtaget utan bara försöka hänga med i gemenskapen och njuta av kroppen i rörelse.

Och njöt gjorde jag. Man behöver inte älska kroppen för att den ska ge tillbaka njutning. Man behöver bara träna den. Jag har inte älskat min kropps prestationer särskilt mycket. Särskilt inte just med löpningen. Men jag har tränat den ändå och märkt framsteg på sista tiden som har glatt mig lite.

Som nu då.

Efter fem kilometer insåg jag att jag hade massor av överskottsenergi och att jag blev sugen på att köra om de där pratiga tanterna och runda damerna. De jag haft framför mig och som joggat i långsam mak. Eller den där gamla pensionären. Honom borde jag väl kunna bränna om? Kinderna blev lite rosiga. Benen ville inte längre jogga i mystempo utan började arbeta som av sig självt. Vädret fortsatte fläkta med frisk luft. Jag trappade upp tempot lite. Jag har ju energi att ta i lite mer i backarna också. Och nedför backarna. Lekfullt rusade jag ned för varje nedförslut och lät stegen öka i intensitet. Hjärtat började slå lite hårdare. Jag blev gladare. Rosigare. Flåsigare.

Efter tio kilometer började mina knän värka. Det gamla löparknäet gjorde sig påmind. Jag gick lite och stretchade lite om vartannat, men löplusten hade överrumplat mig och jag kände hela tiden suget och glädjen i att hinna ifatt någon annan löpare. Och andra löpare fanns det gott om.

Så jag började rusa. Göra någon slags fartlek. Göra små intervaller. Dra ifrån med tempot och sedan återhämta mig. Stanna och stretcha lite. Gas och broms. Gas och broms. Leka och pyssla. När det var 2 kilometer kvar kände jag mig lite besviken. Snart är det roliga slut. Jag höll igen lite för att spara på den där allra sista karamellen. Slutspurten inför all publik. Jag kortade stegen och njöt en sista gång av vädret och luften, tog mig an lite mysjogging ett tag för att hämta andan. Kattis som startat i loppet, men 20 minuter efter mig, susade förbi och efter att hon försvunnit bakom kröken och jag hörde högtalarna kände jag att NU. Nu sträcker jag ut. Nu är jag utvilad. Nu länger jag på stegen och drar ur mig den sista energin. Nu slutar jag jogga och flyger en stund i stället.

Och det gjorde jag.

Det var helt underbart. Ett tätt led av tålmodig publik som stod och huttrade och letade efter någon de kände kantade sista vägen mot mål. Till ljudet av småprat och några tafatta applåder från en publik som redan sett otaliga målgångar så var jag i mina egna ögon Dagens Vinnare och lyfte med spänstiga steg över ängen.

Det är kul ändå. Det är omöjligt att delta i ett lopp utan att ha roligt. Det är riktigt besynnerligt och konstigt men man blir så otroligt glad när man uppnår en målgång och passerar mållinjen.

Oavsett tid. Oavsett andra omständigheter. Oavsett vad som händer i den andra världen där utanför målfållan.

Och nu har jag gjort det. Jag har gjort Klassikerhalvan. Jag har fullföljt ett Halvt Vasalopp. En halv vätternrunda. Ett halvt vansbrosim. Ett halvt Lidingölopp. Jag har kommit ytterligare en bit inför målet att uppnå En Svensk Klassiker.

Och tiden blev inte så tokig. 1 timme och 35 minuter. Det kan bara bli bättre...

.

Kramen

2008-09-25T00:22:00.000-07:00

Jag blev överfallen av en främmande man igår som tog ett stengrepp om mig bakifrån och försökte lyfta mig ur balans. Jag kände mig lätt som en vante och fullständigt hjälplös i ett riktigt järngrepp. Hans grova händer var kopplade runt min midja och jag kände mig helt fastlåst av den avsevärt större, starkare och tyngre mannen, så hårt fastlåst att det nästan inte gick att andas.

Detta skedde under kontrollerade former och en instruktör var inblandad. Mannen arbetade på Gävles Anstalt. Och så började kampen. Riktigt jobbigt blev det och jag blev tidigt anfådd med små pärlor av svett i pannann. Den spontana känslan när någon håller så hårt i ett så stadigt grepp är ju att jag inte kan ta mig ur. Man har knappt lust att ens försöka. Det är ju omöjligt. Det fanns speglar i salen och jag sneglade på mig och tyckte mest jag såg ut som en liten sprattlande halsduk som fladdrade och flaxade på honom när han höll i mig.

Det som verkligen förundrade mig var att det GÅR ta sig lös. Det ÄR möjligt. Man måste bara veta vad man ska göra och hur. Man måste koordinera sina rörelser från fötterna upp till knoppen och använda sig av sina resurser på ett helt nytt sätt efter helt nya förutsättningar. Man måste veta vart man har händerna, fötterna, armbågarna, kroppstyngden och man måste veta när det är dags för att distrahera, överraska och slutligen slå sig lös eller vrida sig ifrån.

Jag slogs av en fullständig känsla av närvaro. Det där hårda greppet om mig och min känsla av litenhet och hjälplöshet rörde inte bara den praktiska uppgiften jag stod inför. Den där övningen berörde andra delar av mig. För det är så där jag mår ibland. Jag känner mig totalt fastlåst och vill inte ens försöka ta mig lös från greppet av relationen, greppet av andra krav som jag försöker leva upp till och greppet av förväntningar som andra har på mig och som jag har på mig själv. Och det greppet är liksom så hårt och de där nävarna känns så solida och omöjliga att ta sig ur att det allt mest känns som om jag bara hänger kvar och sprattlar lite hjälplöst.

Men det går ju att ta sig ur. Om än det inte känns så.

Jag blev så upprymd och explosiv i känslan av att få tillbaka kontrollen när jag slutligen fick ihop perfekt koordination och tyngdpunkt för att köra in en armbåge mot hans ansikte och slå mig fri. Det smällde till på en sekund och jag vrålade till. Kraften kändes så befriande.

"HA! JAG KAN! JAG KAN BRYTA MIG FRI! DÄR FICK DU!!" flinade jag till innan jag insåg att jag fått in en rejäl smäll och att det inte alls var behagligt för "min överfallare" som glodde lite trött på mig och försökte massera tillbaka känseln på höger kind.

Och det är väl så det har blivit i mitt liv också. Jag fann ett grepp och ett tillfälle att slå till och smälla mig ut ur det hårda greppet och jag står nu vid sidan om och förundras över att jag är fri. Samtidigt är det bra för mig med krav och förpliktelser. Jag kan inte fladdra runt som ett löv för vinden och jag trivs med lagoma hårda krav på mig själv. Men kraven ska inte smita åt runt kroppen i ett järngrepp så att jag knappt kan andas.

Kraven ska bara vara där för att hålla mig stabil.

Men inte i ett järngrepp.

Mer som en stadig kram.

.

Visdomsord

2008-09-24T05:36:00.000-07:00

Det här citatet hittade jag från en bloggkompis i Louisiana.

"Watch your thoughts, for they become words.
Watch your words, for they become actions.
Watch your actions, for they become habits.
Watch your habits, for they become character.
Watch your character, for it becomes your destiny."

Det stämmer så väl med mina värderingar. Det jag tänker nu avgör vad jag säger och det jag säger påverkar hur jag agerar, vilka vanor jag får, min karaktär, och slutligen min framtid. Så det enda jag behöver koncentrera mig på är mina tankar och om jag tänker rätt så kommer det påverka mig så mycket att resten av min tillvaro sakta kommer att gå åt rätt håll.

Därför tänker jag inte göra någon Offer-blogg av den här bloggen. Jag har gott om material för att göra en Offer-blogg eftersom jag lämnade vännerna och arbetet som jag trivdes med i Enköping för att flytta ihop med en man i en helt ny stad och nu är jag ensam och strandad här i Gävle. Det ÄR inte synd om mig.

Jag fixar att vara nyseparerad i en relativt ny ort och mitt bästa guldknep nu för att lugna ned mig är just nu att äta glass. Såklart man tröstäter när det FUNGERAR. Herregud folk ägnar sig ju självklart inte åt saker som inte fungerar och tröstätning fungerar alldeles utmärkt. Jag blir glad och lugn och mätt och känner att jag minsann förtjänar lite lyxig Ben&Jerrys. Tack så mycket.

Men jag aktar mina tankar. Så jag tänker ofta och länge på att det blir nya tag nästa vecka. En veckas dekadens är bra. Två veckors dekadens blir en ovana. Ovanor leder i sin tur till en tveksam karaktär och en tveksam karaktär leder till en tveksam framtid.

Snart är det bara att klänga sig upp i sadeln igen....

.

Livsmönster

2008-09-23T06:21:00.000-07:00

Jag vet inte riktigt hur länge det har pågått men jag ser ett visst mönster som ganska tydligt följt mig genom livet. Det livsmönstret går ut på att jag faller och reser mig igen. Och faller. Och reser mig. Och faller. Och reser mig. Jag menar inte att jag är otursförföljd eller att det är mer synd om mig än vad det är om andra men det finns liksom vissa minor som många har vett att undvika som jag helt sonika bara rusar på.

Det är ungefär som om jag saknar sunt förnuft och kör på rakt fram som en radiostyrd bil som hakat upp sig och bumpar rakt in i väggen och ändå bara fortsätter att entusiastiskt köra rakt fram det snabbaste som går och fortsätter banka in i saker. Jag är en radiostyrd bil som inte ens är STYRD men ändå har fullt batteri så blomkrukor välter, katten blir rädd, skivor blir repade, smuts sprids över golvet och saker blir allt mer kaosartade.

Så då faller jag. Jag faller för att jag totalpajar mina knän när jag tränat för mycket. Jag faller för att jag släppt allt jag har för att flytta ihop med en man i en relation som inte fungerat. Jag har fallit för att jobbet går åt helvete (gud ske lov så fungerar DETTA arbete!). Jag har även helt sonika fallit i bokstavlig mening mot marken i 200 kilometer i timmen och upptäckt att det bara är 600 meter kvar till marken och att jag glömt dra min fallskärm (Ja. Det har hänt i verkligheten. Jag höll på att bli portad från fallskärmsklubben den gången.).

Alltså... jag snubblar mig genom livet. Jag plaskar mig hjälpöst genom simlektioner och snubblar klumpigt genom löparspår, jag faller av cykeln och skrapar mina knän, jag är en mycket liten Norrlänning från glesbygden i en mycket stor värld och det leder till uppenbarligen till bekymmer. Och nu har jag separerat från en familj jag tycker väldigt mycket om.

Men grejen är ju den, att... jag behöver inte längre oroa mig för att jag inte RESER mig längre. Det går liksom på automatik. Glömmer man av att bromsa in fallskärmen och upptäcker sig själv ha landat i medvind och tumlat runt i linorna och fått både grus och gräs i munnen så reser man sig fort som fan och vinkar till åskådarna och den oroliga hoppledaren så de förstår att man är okej och inte ringer till en ambulans.

För inget är brutet. Kan man stå på benen så är dom hela.

Och då är man okej.

Och mina ben är hela. Jag står upp. Jag går till jobbet.

Då är man okej.

Så är det bara.

.

Inte nu, men nästa vecka.

2008-09-22T21:51:00.000-07:00

Jag tänkte att det kanske skulle bli mindre träning ett tag nu när jag ska flytta till min nya lägenhet och allt (Kom igen nu! Inte gråta som Lille Skutt. SVÄLJ. SVÄLJ. SVÄLJ nu!). Men det kanske inte är så dum idé att fortsätta försöka prioritera träningspassen. Jag gjorde ett avbrott i att flytta genom att åka till simhallen. Jag kände mig ungefär som en klump gelé. Om jag ska vara riktigt ärlig så betedde jag mig nog också som en klump gelé. Både mentalt och fysiskt. Sista 20 minutrarna av passet så hängde jag mellan en lina och en flytplatta och typ gjorde en mjuk variant av "kaffepannan" dvs blåste ut lite luft i små tankfulla bubblor och kände efter om mina ben flöt eller sjönk om jag slappnade av med dem. Sedan försökte jag dyka ned till botten ett par gånger. Sedan så pratade jag om att jag och sambon ska separera. Till precis vem som helst som råkade befinna sig i närheten.

Sedan, när jag klev upp, hängde jag tafatt efter min siminstruktör Ove och kunde inte komma på något vettigare att säga än "Ja. Det är som det är." så då körde jag på med den meningen ett par gånger med tankfulla tystnader däremellan. Jag väckte uppenbarligen empati så jag får äppelpaj av Ove om jag kommer och hälsar på. Jag var just på väg att säga att jag minsann håller ordning på mina matvanor och minsann inte äter sådana där söta grejer men sedan kom jag på att jag ätit kladdkaka med glass till middag under söndagen. Och att jag ska avsluta simkvällen med att äta all kladdkaka och glass som är kvar.

Det var ganska skönt, faktiskt.

Alltså att vara någonstans där alla känner till mig men inte känner till min relation och där alla verkar tycka att jag är en trevlig prick och inte bryr sig nämnvärt hur jag lever i övrigt.

Eller att jag tröstäter enorma mängder kladdkaka och snyltar från kakbordet på arbetet efter att alla gått därifrån. Det är skönt. Att skita i perfektionen en stund och bara skopa i sig de stackars sötsaker som råkar komma i min väg. Och att Gråta som Lille Skutt så fort jag ser mannen som jag ska flytta ifrån.

Nu har jag inte tänkt skärpa mig. Men nästa vecka. Då skärper jag mig.

.

Att gråta som Lille Skutt

2008-09-21T08:19:00.000-07:00

Jag gråter som Lille Skutt i Bamse. Minns ni de barnprogrammet? Lille Skutt kunde böla så att dropparna flög som en fontän ur honom när han hamnade i knipa.

Så mycket gråter jag.

På toaletten.

I duschen.

På ICA Maxi.

Ja, det är sant. Jag stod i kön på ICA Maxi och svalde och svalde och till slut så rullade stora Lille-Skutt-tårar ned efter kinderna som jag diskret försökte stryka bort.

Jag gråter för att MIN FAMILJ inte är MIN FAMILJ längre. Min familj är halv nu. Micke och Monstertanten väljer sin egen väg och jag flyttar ut ur hans hus. Jag är halv. Mitt liv är halvt. Det enda som är fullt och flödande är mina tårkanaler. Jag älskar ju MIN FAMILJ. Jag älskar ju MICKE och jag älskar MONSTERTANTEN. Ändå så står jag där med min nya lägenhetsnyckel och ska flytta in någon helt annanstans.

Därför gråter jag som Lille Skutt. Stora väldiga rullande tårar. Och så tycker jag att jag är världens mest patetiska och omöjliga varelse i hela världen och att det är något stort fel på mig. Och så gråter jag lite till. Storgråter.

Tills jag plockar mig samman och ser glad ut en stund till. Bara en liten stund till. Innan jag gråter igen. För Micke.

Och för Monstertanten.

.

Kosten och lasten

2008-09-15T06:54:00.000-07:00

Jag har infört en ny matrutin, sedan slutet på Juli. Med ny matrutin menar jag:
Inte äta godis, glass, tårta, muffins, bullar, kladdkaka, chips eller annat sött överhuvudtaget, förutom en helg i månaden.

Alltså: Tre veckors hälsosam mat, en helg sockerfrossa.

Det går riktigt bra. Första sockerfrossan var i slutet av augusti och den blev en mycket stor besvikelse. Jag åkte hem med Micke efter att han deltagit i Sala Silverman, och jag tänkte öppna upp med en festis och en dajm, för att fira att jag äntligen var fri från matrestriktioner.

Festisen var bedrövligt äcklig. Den fastnade i halsen, nästan. Det kändes som att dricka rinnande socker. Sliskigt. Kroppen var avgiftad från socker och det kändes inte alls befriande att dricka upp den där sockerbomben. Dajmen var inte heller någon höjdare. Den smakade illa. Som festisen fast i en annan konsistens. Sliskig.

Lyckligtvis släppte ovanan och efter två timmar hade festisen orsakat ett tillräckligt starkt blodsockerfall för mig att girigt slita i mig dajmen som jag inte kunnat äta upp tidigare under dagen. Men den var inte sådär himmelskt jättegod. Den var bara god. På ett sliskigt sätt. Men helt okej.

Sedan åt jag kladdkaka med glass på kvällen och fick ont i magen och låg i halvkoma och var inte alls särskilt lycklig. Kände mig mest spänd i magen, dåsig och trött.

Det var liksom inte så märkvärdigt det där med kladdkaka, längre.

Nu är jag inne på min tredje vecka utan sötsaker igen. Och det går rätt så bra faktiskt. Förutom en lite nedstämd lördagkväll har jag inte saknat godiset. Dessutom får man liksom andra perspektiv på maten och börjar längta efter andra saker. Exempelvis ljust mjukt polarbröd med jordnötssmör. DET har jag inte förbjudit. Det äter jag på lördagkvällarna. Med ett stort glas mjölk. Gud vad gott. Eller de vita varma pizzabröden man kan få i folie tillsammans med salladen jag beställer på den lokala pizzerian på lördagarna. Det måste vara massor av smält smör i dem. De bröden är ljuvliga. Jag behöver inte ens ha pålägg. Älskar att tugga i mig dem precis som de är.

Någon last måste man ju få ha.

Det är ju liksom en RÄTTIGHET.

.

Skitmycket ännu mera pay off!

2008-09-13T06:54:00.000-07:00

Jag hittade den här bilden på internet från Stockholm triathlon. Tillsammans med elva andra bilder på mig. På de andra bilderna så såg jag ut lite mer som jag uppfattade mig: lite klumpig, långsam, oekonomisk. Men cykelbilderna... jag menar... man KAN inte se så värst klumpig ut på en cykel. Det är liksom givet vart armarna ska befinna sig och skorna är ju faktiskt fastklickade i pedalerna. Jag känner mig fortfarande helt upprymd av att titta på fotot. Jag känner mig lite häpen och tänker "Är det där JAG?! Är det JAG som cyklar i Stockholm?! Jag ser ju ut att inte ha gjort något annat!" samtidigt väller stoltheten fram och jag inser inte bara att jag faktiskt GENOMFÖRDE loppet utan även att jag är under förändring. Jag är under utveckling. Från att jag skämts lite över mina insatser på motionsloppen så börjar kroppen och sinnet långsamt anpassa sig för uppgiften.

Lite i taget.

Ett halvår i taget.

.

Ännu Mera Pay-Off

2008-09-10T01:53:00.000-07:00

Det är mycket som faller på plats den här hösten. Denna gång har framgångarna mött min klumpiga tyrannosauriusrex-jogg. Min T-rex jogg känneteknas av tunga steg och hängande axlar med jättefåniga underarmar som hålls högt med slaka handleder, precis som på bilderna av en sån där T-rex. Jag brukar gallra bort de bilderna som ser mest bedrövliga ut och lägger ut de bilderna som ser någorlunda värdiga ut på min blogg. Men faktum kvarstår ändå att jag joggar klumpigt som en dinosaurie. Verkligeheten är ändå där, trots att jag sorterar bort bilder på bloggen. Det ser inte särskilt bra ut. Trots ett och etthalvt års träning har jag inte gjort särskilt stora framsteg.

Tills nu då.

För en månad sedan fick jag hjälp att förstå de underliggande mekanikerna bakom min mindre smickrande joggingteknik. Och inte nog med detta: I samma veva har Micke påpekat min totala avsaknad av intervallträning samtidigt som Kattis rent praktiskt förklarat vad som behöver göras genom att ta med mig på ett intervallpass. Jag kombinerade vad Bengt-Göran i sitt ämbete som kiropraktor förklarat i kombination av hur jag ska strukturera ett bra intervallpass som passar just mig. Då föll pusselbitarna på plats.

Och nu börjar det hända grejer. Redan efter en månad.

Visst är det dinosaurievarning på mig fortfarande men något börjar hända. På löparbandet så kan jag släppa min fjolliga armhållning som inte fyller något annat syfte än att stjäla energi (och stjäla värdighet). Benen börjar arbeta bättre och jag har stadigare tryck i uppförsbackarna när jag springer utomhus. Jag orkar betydligt längre och betydligt snabbare utan att bli överdrivet anfådd.

Det börjar bli riktigt roligt. Jag börjar drömma om att vara märkbart snabbare om jag fortsätter så här i ett halvår. Det kryper i kroppen av löparglädje och jag har svårt att slå av på farten för att varva ned när jag kommer hem. Jag vill bara spurta, öka, känna fart. Ha kul.

Helt underbart.

Ett och ett halvt års träning och en polett har trillat ned.

Det gäller att inte ge upp...

.

Att investera rätt

2008-09-08T22:44:00.000-07:00

Nu har det gått ett år sedan min första simlektion. Jag minns det solklart.

Visst var jag optimistisk inför träningen men GUD VAD JOBBIGT DET VAR! Det var ju inte bara simträningen som var jobbig utan att TA SIG DIT som var superjobbigt. Jag ville inte vara i vattnet. Jag frös och kände mig omotiverad samtidigt som jag hade lust att fatta själva poängen med det här med att simma. Vattnet kändes obehagligt kallt. Jag kände ingen av instruktörerna eller de andra simmarna. Jag kände mig missmodig i att försöka ta mig fram i vattnet. Jag fick oerhört många kallsupar. Jag klarade inte mina åtaganden. Men det som var absolut värst var att jag inte ville iväg. Samtidigt som jag hade lust att lära mig något nytt så skrek en sida hos mig att jag faktiskt INTE VILLE. Klockan 19.00 var det så gott som läggdags för mig och jag ville inte alls iväg på någon ny utmaning. Jag låg ofta i sängen och kände en stark motvilja.

Kallt kakel mot blöta nakna fötter. Jag hade alltid gåshud vilket alltid gick ut på humöret när jag inväntade att få hoppa i vattnet. Och allt klorvatten som gick genom näsan och frätte bakom ögonen och fick lungorna att nästan vända sig ut och in. Den enorma tröttheten efteråt som var blandad med en upprymdhet över att jag faktiskt klarade en simlektion till. Men det var en ständig känsla av att sjunka. Känslan av att inte fatta. Att inte ha kontroll över kroppen. Men jag försökte driva fram kamplustan och skrev om alla positiva upplevelser i stället.

Idag, ett år senare:
Jag längtar till simträningen. Simningen är en av mina största källor till energi. Ibland är jag lite trött innan jag åker men aldrig så trött som jag var förut. En häftig grej är att kroppen har vant sig vid kylan. Jag fryser inte alls på samma sätt. Jag fryser knappt överhuvudtaget. De gånger jag fryser innan jag hoppar i, så påverkar det inte humöret utan känns helt ok. Jag tänker knappt på det längre. Att hoppa i vattnet är inte längre obehagligt och det överraskar inte kroppen som en chock. Jag känner de flesta som simmar. De flesta är glada att se mig. Jag får glada hälsningar och hejjar på nästan alla.

Jag går inte i nybörjargruppen längre, utan simmar med de erfarna masterssimmarna. Vi börjar känna varandra rätt så väl och det är uppsluppen stämning nu efter sommaruppehållet. Jag ser de nya "nybörjarna" med nostalgi och kommer ihåg hur svårt det var i början.

Tänk att så mycket kan förändras på ett år.

Det känns ungefär som om jag INVESTERAT i simträning under ett år och nu kan ta ut hela kontot och upptäcka att jag har fått mycket högre kvalitet på min fritid efter ett års fritidsinvestering.

Det är häftigt. Och riktigt skönt.

.

6 saker som gör mig glad

2008-08-31T21:17:00.000-07:00

Jamen såklart jag blev nojjig av att skriva ett blogginlägg på 6 saker som gjorde mig förbannad. Gårdagen ägnade jag åt att finna lika många saker som gjorde mig glad, för att liksom hitta en balans i livet. Jag vet inte vad man ska kalla det men jag tror väldigt hårt på att ord kan styra hur man mår och att negativa ord behöver en balans av positiva ord för att man inte ska sluta som en bitter kärring som kastar stenar på katter och försöker skuldbelägga sina barn för att de inte hälsar på tillräckligt ofta.

Ungefär.

1. En sak som gör mig glad är att mitt intresse för triathlon uppenbarligen verkar smitta. Micke har blodad tand och efter lördagens tävling så slog han på stort och skaffade sig en riktig RIKTIG tävlingscykel för triathlon. Way to go!

2. En storstädad lägenhet. Gud vad det behövdes. Kvalmig luft och en veckas totalt förfall byttes ut mot nyskurade skinande golv och fria ytor. Underbart.

3. En svart, skön fin kofta som jag köpte. Jag brukar sällan ha åtsittande kläder på fritiden utan lufsa runt i flufsiga kläder men nu föll jag för det här plagget. Den passar perfekt till mina andra plagg och jag har en känsla av att jag kommer att ha den ofta, ofta...

4. Jag använder nästan aldrig parfym men NU hittade jag en parfym som jag föll för från Puma. Nu går jag omkring och myser och luktar på mig själv hela tiden. Underbart.

5. Nya löparskor. Ibland skäms jag för att jag köper nya saker eftersom vi lever i ett konsumtionssamhälle som förbrukar jordens resurser och att folk om 200 år kommer att spåra upp den här bloggen och tänka att jag är en stor idiot som konsumerar för att bli glad. Jag tror att folk som läser min blogg i framtiden kommer att muttra att om jag bara visste att mänskligheten nästan blivit utrotad på grund av mitt konsumtionsintresse så skulle jag vara SÅ LAGOMT GLAD.

Men ändå.

Nya löparskor.

Jag blir glad.

Jag blir jätteglad.

6. Min råtta. Jag älskar min stinkande lilla råttkille. Han har öron som små rosenknoppar och gillar att lukta kiss. Kan det bli bättre?! Om jag fick bestämma mer här hemma så hade det funnits en liten råtta i varje hörn i huset. Linus är världens snällaste, goaste och matgladaste.

.

6 saker som gör mig förbannad

2008-08-30T23:23:00.001-07:00

1. Att vakna upp och upptäcka att vår häck blivit nermejad.

2. Att upptäcka att en hel del bark saknas från vår björk.

3. Att se en bil parkerad 200 meter bort med misstänksamt matchande skador.

4. Att upptäcka att det sitter ovanligt mycket björk på den bilen.

5. Att prata med den unga chaffören som är så bakis att ögonen nästan inte går att öppna (han ville tyvärr inte vara med på bild) som berättar att skadorna på bilen kommer från en krock med en annan bil. Och att ingen björk är inblandad någonstans. Jag spelar dum och säger "Jahaja. Vad bra, liksom." och ringer polisen.

6. Att i samtal med polisen konstatera att det inte finns någonting de kan göra åt saken. Annat än att göra en skadeanmälan.

AHHH JAG VILL KNACKA PÅ HOS HONOM IGEN OCH JAGA HONOM MED HAMMARE OCH TVINGA HONOM STOPPA UPP DE DÄR JÄVLA BJÖRKBITARNA I NÄSAN TILLS DE TRÄNGER IN I HJÄRNAN PÅ HONOM! SEDAN VILL JAG HA HONOM SOM KLIENT NÄR JAG SKRIVER PERSONUTREDNINGAR FRÅN TINGSRÄTTEN OCH SE HUR BRA HAN LJUGER DÄR!! JAG VILL!!

.

Framgångssagan

2008-08-28T05:20:00.000-07:00

Idag var det precis en månad sedan jag sist åt något sött. En hel månad har jag varit ifrån godis, glass, kakor, bullar eller fikabröd. Min enda last var några få mackor med jordnötssmör som jag unnade mig efter Stockholm triathlon. Annars har jag överlevt glad pappaträff utan att falla för tårta. Jag har avslutat två triathlonlopp med flaggan i topp och utan någon efterkommande belöning i form av chips och lösviktsgodis. Jag har tackat nej till tårtor på arbetet och jag har varit tråkig med en burk keso när de andra firat fredagar. Jag har köpt kvalitetsglass till min sambo och sett honom förnöjt äta härligheten. Jag har bjudit honom på tårta och heroiskt avstått från de mest gripande sockersug Mänskligheten skådat. Jag har tittat på våra vinflaskor hemma men enbart smuttat för att känna lukt och smak.

Jag har tappat 2,7 kg och känner mig tokfin. Jag fastnar framför spegeln på toaletten för att beundra vad så få kilon kan göra för de linjer som följer kroppen.

JA, jag är en vinnare. Detta har varit en framgångssaga.

Lägg till att jag dessutom frisimmat längt efter längd ute på harnäsbadet igen. Mulet väder och lugna vågor. Kallt vatten som fick läpparna att blåna. Simtag efter simtag tills rörelserna blev mjukare och mer otvugna. Ut i det fria bara! Här ska inte hyperventileras!

JA. Jag är en vinnare. Min framgångssaga har ingen ände.

Nu ska jag fira den största vinsten jag övervunnit:

1. Att ha TVÅ (2!) tårtor i kylen och inte smaka av en enda.

Ty, viljan är starkare än köttet.

På lördag ska jag fira med kladdkaka. Jag ska nog äta den helt själv.

AMEN!

.

Stilstudie Stockholm Triathlon 2008

2008-08-26T07:52:00.001-07:00

Liten Katta bland stora karlar. Liten, till synes obekymrad Katta bland stora karlar. Det ser bra ut det där.

Vad är det där för puckad brud som inte simmar i simanpassad våtdräkt utan klätt ut sig i sin lågbudgetvariant av smurfblå surfdräkt? Ser hon inte att riktiga triathleter måste klä sig lite mer medvetet? Va? Vad är hon självbelåten för, va?

10 minuter kvar till start. Jag sitter på bryggan till höger och ser till att vara tidigt i vattnet.

Man fick greppa fast sig i kajakerna och vila om man kände för det. Spänningen steg innan starten.

Jag bytte om så snabbt i växlingen att jag inte hann fastna på bild.

Jag cyklade så snabbt att jag inte hann fastna på bild!!

Och solen sken på mig på målgången. Bara för att jag sprang så snabbt med mina värkande ben. Observera de vackra röda sockorna som jag dragit upp olika mycket. Senaste trenden inom triathlon. Jag lovar.

En min som jag härmed döper till Triathlonminen. Den innefattar Glädje och Smärta. Och Glädje. Och Smärta. Och glädje. Blandat med smärta.

Det var Bengt-Göran som fotade, jag tackar och bockar för bilderna...

.

Stockholm Triathlon 2008

2008-08-24T09:11:00.000-07:00

Min hemdator vägrar fungera. Jag måste kortfatta upplevelsen. Bästa sättet att kortfatta upplevelsen är att beskriva de 9 mest minnesvärda momenten. Ett efter ett.

Moment 1. Jag halvskriker "Tack gode gud! Lägg för guds skull inte på!" till en främmande mansröst som försöker att hjälpa mig att lista ut exakt vart i stockholm jag befinner mig och hur jag tar mig till tävlingsbanan. Att köra vilse i stockholms innerstad är inte roligt.

Moment 2. Hela Gävle SS Triathlon, det vill säga Bengt-Göran, möter mig vid startområdet. Mycket härlig syn efter att jag stressat som en dåre överallt i hela stockholm. 1 timme till start.

Moment 3. Jag är för stressad för att äta. Jag KAN inte äta. Jag får i mig litegrann men på tok för lite för att det ska räcka för två timmars fullt ös. Jag petar artigt i min omsorgsfulla tillagade mat och tänker "Jag kan inte." Trots att jag vet att det är ganska viktigt att äta innan ett triathlonlopp.

Moment 4. Jag plumsar i kallt vatten och försöker göra tummen upp till Bengt-Göran. Sedan FRISIMMAR jag några armtag! Utan hyperventilering och utan att sjunka till botten. Sedan rasar starten iväg.

Moment 5. Jag cyklar i Stockolm. Fort som attans. Jag förstår varför vägen varit avstängd och varför det varit så svårt att ta sig genom staden idag. Jättemånga tittar. Jätteroligt. Häftigaste upplevelsen var att susa i skarp nedförsbacke genom trafiktunnlarna och de orangea lyktorna med cykeln. Full fräs!

Moment 6. Bengt-Göran följer mig med cykel när jag löper och säger att allt ser tokbra ut. Jag är törstig och vill gå och lägga mig. Ser många mysiga gräsplättar att sova på. Flåsar ursinnigt. Benen värker, och värker och vääärker.... den där matbiten jag hoppade över tre timmar tidigare lyser med sin frånvaro.

Moment 7. MÅLGÅNG! Ofattbart att oavsett HUR trött man än är så har man alltid mer att ge de sista 50 metrarna. Lycka! Stor Lycka!

Moment 8. Jag undrar varför Bengt-Göran ger mig en massa dumma råd till mig hela tiden om hur han tycker att jag borde bygga mina ben och han förklarar att han är Kiropraktor. Jag känner mig sådär halvt dum. Men det går över eftersom jag börjar lyssna på ett annat öra och inser att det finns MASSOR för mig att göra om jag vill få stabilare knän. Hur mycket som helst. Jag vill starta redan i morgon!

Moment 9. Efter intagen mat och filsofisk eftertanke med Bengt-Göran så är det dags att dra sig hemåt. Trött. Glad. Nöjd. Och riktigt, riktigt inspirerad att fortsätta träna!

Tack Bengt-Göran för hjälpen!!

Jag hamnade på 24 plats av 34 deltagare i damernas sprintklass. För varje lopp som jag deltar i så verkar det gå bättre och bättre för mig...

.

Notgårdsloppet 2008

2008-08-21T21:20:00.000-07:00

Det började som vanligt. Jag satt i bilen med en konstig min. Micke tittade undrande på mig. Jag började prata om hyperventilering i vattnet och att det kommer att kännas förnedrande att bli sist den här gången. Jag tänkte för mig själv att ALLA kommer att titta på mig och KÄNNA IGEN MIG och tänka "Där är hon. Hon den där dåliga. Varför deltar hon överhuvudtaget när hon är i så dålig form?" och sedan kommer de att kasta ruttna tomater på mig och skrika okvädesord efter mig och jaga ut mig ur Ludvika med kvastar och ris och högafflar.

Efter en stund la sig fjärilarna i magen. När det var 15 minuter kvar till start så klev jag i sjövattnet. Jag upptäckte att vissa deltagare inte gick till starten på andra sidan sjön, utan simmade de 200 metrarna rakt över den. Det lät som en bra uppvärmning! Kroppen kippade några gånger efter andan bara en liten stund, men sedan gick det riktigt bra. Solen låg lågt på himlen och det var vackert väder. Jag tog några trevande frisimstag med armarna. Det kändes ok. Jag tänkte att jag inte ska jaga upp mig den här gången.

Nervositeten släppte. Jag blev våldsamt sugen att småprata med folk vid startlinjen men de var lite för fokuserade eftersom sekunderna tickade sig mot starten. Det var ett mycket litet lopp. Jättefå deltagare och stort spann av ett proffs, några erfarna, och några "prova-på":are. Jag klev sist in efter starten och tog simningen så graciöst jag kunde. Jag lyckades simma om några och blev riktigt stolt.

Sent upp ur vattnet, men inte sist!

Jag var rätt så utvilad vid cyklingen men var inte beredd på alla backar. Det var stora backar! Pulsen skenade. Andningen gick på absolut högvarv. Det värkte i lungor och ben men förvissningen om att jag faktiskt inte var sist och att jag faktiskt inte VILLE vara sist den här gången sporrade mig till blodsmak i munnen, smärta i mina knubbiga ben, sprängningskänslor i lungorna och små dansande blå prickar framför ögonen vid de värsta backkrönen. Här ska det gå undan!

Vid växlingen från cyklingen så var självförtroendet högt. Det var inte sådär sabla jättemånga som hann cykla om mig.

När jag skulle springa var benen inte riktigt på hugget. Det enda som var på hugget var en påtaglig krampkänning i båda mina vader. Jag antog att kramp i båda vaderna inte direkt skulle hjälpa mig över mållinjen och försökte först att hantera situationen genom att springa UTAN att använda vader. När detta inte hjälpte utan enbart såg fånigt ut, gick jag en stund för att sträcka ut vaderna. Men i mål kom jag. Den här gången också!

Genomblöta kläder. Utpumpad. Och jätteglad.

Och vet ni vad det roligaste var? Det var att Gud faktiskt finns. Han välsignade mig i mitt ärofyllda uppdrag att bli en triathlet. Han såg till att alla SNABBA triathlontjejer hade viktigare saker för sig just den här torsdagskvällen. Han såg till att min konkurrens blev låg med bara två andra deltagare i min klass.

Så jag vann i min klass.

Jag har alltså vunnit ett triathlonlopp.

HUR COOLT ÄR INTE DET?!!

Glad... vinnare!

Tack till Micke som skjutsade och coachade och fotade. Trots att han hade en riktigt tung dag och i övrigt mest hade ett svart moln över huvudet så gjorde han sitt bästa, tog ledigt några timmar från jobbet, och hjälpte till med allt han kunde. Hur sött som helst.
.

Om det blir punktering, då?

2008-08-21T01:54:00.000-07:00

Jag KÄNNER mig (nästan) som en triathlet nu.

Jag putsade på min cykel i går kvälls. För första gången så hade jag lärt mig hur man går tillväga. Annars står jag oftast vilset bredvid Micke och lyfter upp varje flaska och burk och undrar "Vad är DEN HÄR till för då?" eller så måste Micke visa allt från hur man fäster cykeln i serviceanordningen till hur man torkar kedjan utan att trassla in tyg och fingrar i bakhjulet. Jag fixade allt själv från början till slut. Läste in hur många BAR som är maxtryck i däcken och pumpade upp dem. Avfettade och rengjorde kedjan innan smörjning. Plockade en tandborste från toaletten och skrubbade ordentligt för att få cykeln att glänsa.

Den blev fin.

Sedan snörde jag om mina joggingskor till band med lacelocks för att slippa knyta dem. Hoppade i dem och drog igen dem ett par gånger för att få in flytet i en snabb växling. Jag packade allt i en plastback som jag brukar använda för att vara färdig inför nästa lopp.

Nästan som om jag visste vad jag höll på med.

Jag känner igen känslan när man plötsligt upptäcker att man börjar ha kontroll på läget. Som när jag var liten och vi hade draghundar och man vant började nypa fast även den mest exhalterade och storväxta siberian huskien och selade på den vant och snabbt. Koll på läget. Eller när jag blev en hästtjej och började kunna sadla och tränsa den häst jag skulle rida på egen hand. Koll.

Eller när jag började hoppa fallskärm och insåg att jag klarade av att vika in skärmen i riggen utan hjälp från någon instruktör. Koll.

Så i stort sett kan man säga att jag börjat tänka och förbereda mig som en triathlet. Det är bara konditionen som fattas.

Och kunskapen i hur man smidigt byter däck vid punka....

.

Triathlon-smurfen

2008-08-19T11:54:00.000-07:00

Harnäsbadet fick besök klockan 19.00 idag. Harnäsbadet är en badstrand i närheten av Furuvik. Där man kan bada. Utomhus.

Alltså i en sjö.

Harnäsbadet fick förnämligt besök just ikväll. Det var en liten tjej med en blåaktig smurfliknande våtdräkt som såg ovanligt optimistisk ut. Ovanligt optimistisk för att vara så nära ett ställe där man kan bada. Utomhus.

I en sjö.

Ensam. Den smurfliknande kvinnan hade blivit avrådd av sin sambo att åka iväg ensam eftersom smurfkvinnan tenderar börja hyperventilera i öppet vatten. Men smurfkvinnan har ju den där drömmen om att bli Triathlon-smurfen och då krävs det att man plaskar i med sina knubbiga ben i öppet vatten och att man inte backar bara för att man är ensam. För saker och ting måste bli av och saker och ting kan inte alltid vänta hur länge som helst.

Fem minuter senare guppade ett litet illrött ansikte ute på en sjö nära Furuvik och om man lyssnade riktigt noga så hörde man konstiga ljud. Ungefär som om någon skrek med tjurigt igenknipen mun. Typ "MMmmmmmmhööö!" samtidigt som små stela armrörelser höll huvudet ovanför vattenytan och reflexmessiga kippningar efter andan blandat med reflexmässig vilja att skrika till.

"MmmmhhööÖÖÖÖ!"

Harnäsbadet var i övrigt väldigt stilla. Nästan inga fåglar. Några ungar slutade leka vid sjön för kvällen och blev inkallade av sina föräldrar. (Man kan ju undra varför.) Lugna kluckande vågor. Några moln låg tunna kring solen som nästan började bli orange. Lungt susande björkar och lite susningar i vassen och ytterligare ett

"MMmmmöööööHHH!"

Fem minuter ytterligare hade de underliga ljuden tystnat. Lungorna slutade reflexmässigt dra ihop sig. Rörelserna blev mjuka. Och efter bara en liten, liten stund så fick hon äntligen prova på att frisimma i öppet vatten. Inga stilpoäng utdelades men det var definitivt frisim som efterliknades långt där ute på sjön. Fram och tillbaka. Ibland kunde hon höja huvudet och titta sig omkring i det fina kvällsvädret och detta utan att dra in vatten i lungorna eller tappa ordningen på simtagen. Minst 400 meter.

Nästan som damernas OS-triathlon som hon dagen innan satt uppe och tittade på klockan 04.00.

Nästan.

Bara mycket långsammare, kortare och utan teknik. Men i övrigt nästan likadant.

Som en triathlet.

.

Att våga vila

2008-08-17T10:36:00.000-07:00

Jag älskar att träna med Micke. Det händer inte så ofta nu eftersom vi kommit så olika långt med träningen. Han är större, bättre grundtränad, välmusklad, snabb och återhämtar sig kvickare. Men ibland brukar jag beställa ett träningspass med honom och på sista tiden är jag främst ute efter långsamma långpass med honom då han hittar bättre i skogen än vad jag gör. (Dessutom kan han agera packåsna och stå för mat och vatten om jag behöver en paus. Men då gäller det att vara trevlig och flaxa med ögonfransarna.)

Idag hade jag flirtat till mig ett långpass. Jag hade sett fram emot det hela helgen. Klockan 07.00 steg vi upp och laddade kolhydrater efter noggrann planering, och klockan 09.00 var det dags att bege sig. Luften var sval och fuktig och det var lite molnigt. Vi började jogga lite lätt just utanför huset. Det gick tungt. Vi fortsatte några meter. Det gick ännu tyngre. Jag försökte kämpa på men benen hade inte lust att lyda. De värkte en hel del också. Stegen blev stumma och hårda. Jag började oroa mig över mina knän.

Jag tänkte att kroppen kanske skulle komma igång om jag fortsatte en stund. Det gjorde den inte. Efter 20 minuter gav jag flåsande upp. Ingen del av kroppen är intresserad av att genomföra ett långpass annat än huvudet.

Micke pekade hjälpsamt kortaste vägen hem och försvann efter vägkroken. (Sedan la han lite pinnar efter vägen så att jag skulle finna rätt avfart.) Jag fick traska hem med värkande ben efter en snårig stig med leriga pölar.

Det som var annorlunda motför andra gånger kroppen inte har velat det som huvudet velat är att jag nästan alltid är arg, uppgiven, ledsen eller irriterad. Jag brukar irritera mig på mina begränsningar och fnysa över att gud borde ha gett mig något lite mer kvalitativt när jag nu intresserat mig för triathlon. Den här gången kände jag mig riktigt glad. Jag har ändrat om min träning och uppenbarligen biter den så hårt på benmusklerna att de behöver återhämta sig och växa till sig i flera dagar innan de tillåter fortsatt träning.

Det kändes inte som om musklerna sa "Nej! Sluta! Vi orkar inte!" utan snarare som de sa "Vi är upptagna på att växa till oss här. Tagga ner lite nu, va?"

Och till skillnad från vad jag brukar göra, så accepterade jag faktiskt att det var så. Att ensam lunka hemåt en mulen dag och se Micke lätt lubba vidare på långpasset var inte ett tecken på att jag är svag.

Det var bara ett kvitto på att benen VÄXER. Kroppen STÄRKER SIG och fredagens pass måste ha varit ett kanonpass, om musklerna växer även två dagar efteråt.

Det enda jag borde känna, är stolthet.

.

Finnmarksturen 2008

2008-08-16T04:45:00.000-07:00

Happymtb:s Alias "42Hz" lyckades fånga Micke på bild under finnmarksturen. Tack för fotot!

Micke var glad och trött långt efter den avslutade turen på 11 mil i terräng. Jag är stolt över honom, och att han är miiiiin. Han ser inte bara snygg ut, han plockade vilda hallon åt mig förra veckan. Vad mer kan en flicka begära?

Intervallpass med Kattis

2008-08-16T00:05:00.000-07:00

För att vara smart så är jag ganska dum. Är man dumsmart så är det viktigt att influeras av smarta människor så att den dumma sidan av min personlighet förpassas till någon mindre aktiv del av mitt medvetande.

En typisk dum grej jag pysslat med är att jag inte tränat intervaller särskilt mycket. Micke har påtalat det en sisådär 20 gånger under senaste året, och Kattis har varmt rekomenderat de positiva effekterna av intervallträning minst tiotalet gånger. Jag har inte riktigt orkat ta till mig detta. Dels för att mina knän pajade förra året vilket gjorde mig feg för explosiv löpning, och dels för att jag vid mitt första intervallförsök med Micke i kuperad terräng inte förstod hur viktigt det var att återhämta sig mellan intervallerna utan körde slut på mig och blev illamående utan att klara av banan. Då tappade jag självförtroendet.

Så jag har kört mina egna slags intervaller. Jag har spurtat uppför backar och sett till att få upp pulsen ordentligt ett par gånger per pass. Men att följa ett strikt intervallprogram...? "JA!" har Micke och Kattis hävdat. Jag har gnällt lite och surmulet glidit undan. Sedan så har månaderna gått och jag har inte riktigt kommit mig för...

Skönt att Kattis tog itu med mitt undanglidande en gång för alla. Inbokad intervallträning under fredagen. Ta med MP3-spelaren. Sedan styrde hon och Per upp allt kanonbra. Jag fick låna ett musik - och röstprogram som berättade i detalj vad jag skulle göra och när, och så studsade Kattis med och hejjade på mig och deklarerade hur oerhört imponerad hon var över min flåsande insats. Vi sprang i en park och jag fick koncentrera mig på att hålla benen i rörelse samtidigt som hon guidade vägen. Det var kanonväder och mysiga gångvägar. Efter sista intervallen stod jag ihopvikt som en fällkniv och flåsade mig högröd i ansiktet samtidigt som Kattis glatt studsade runt som en gummiboll och såg oberörd ut av ansträngningen. Hon hävdar att det är just de regelbundna intervallpassen som fått fart på henne, och jag hoppas att det stämmer!

Efter att vi tränat färdigt var Per färdig med min MP3-spelare och hade laddat intervallprogrammet i lurarna, så jag kunde fortsätta intervallträna på egen hand. Riktigt bra service, med andra ord.

Nu känner jag mig inspirerad att fortsätta på intervallträningen. Få den mer koncentrerad och hoppas på resultat fram till nästa vår. Under tiden ska jag fortsätta förkovra mig med smarta människor som talar om för mig vad jag ska göra. Ove gjorde ju ett kanonpass till mig i torsdags, i simbassängen. Simpassen blir helt annorlunda bara någon talar om för mig att det är 10 st 50-metersintervaller som gäller, eller 3 stycken 400-meters-pass. Säger jag det till mig själv så säger min dumma del av hjärnan att jag inte behöver räkna simlängderna så noga.

Gör jag bara det som folk säger åt mig, så blir jag nog bättre snart. Då kan det bara gå uppåt...

.

Dåliga samveten?

2008-08-15T02:24:00.000-07:00

Jag gillar mitt "tjejgym". Ni vet det där dyra gymet med lavendeldoft och levande ljus mitt i stan. Jag har betalat en hutlös summa pengar för att vara där och hittills så är det värt slantarna.

På fredagmorgonen så får man gratis frukost på det mysiga fiket i samma byggnad. Så jag pallrade mig dit på morgonen innan jobbet. Jag tog ett kortare pass i någon slags crosstrainer-trappmaskin på 30 minuter på intervallprogrammet (jag ska löpträna med Kattis ikväll så det är bäst att inte trötta ut kroppen) och sedan så blev det en lång och mysig dusch i fräscha lokaler, innan jag rosig om kinderna och blöt i håret fick mackor, ägg, fil och flingor med ett glas juice. Givetvis till levande ljus och stillsam musik, och ett stort utbud av tidningar och magasin att bläddra i, om man ville det.

Något mystiskt är det dock att vi är så otroligt få som är där. Tre andra personer befann sig lite utspridda här och var med sin frukost, på Cafeét. Jag vet inte hur många medlemmar gymet måste ha för att kunna driva sin lyxiga verksamhet mitt i stan, men det måste ju vara avsevärt fler än fyra betalande medlemmar. När jag gått på Body-pump har vi varit ungefär sju personer, och när jag och min arbetskollega gick på boxträning så var vi sammanlagt fyra.

Det måste betyda att det sitter hundratals personer någonstans utspridda över Gävle just nu och har halvdåligt samvete för att de betalat massor av pengar för träning som inte blir av. Rent teoretiskt alltså.

Synd...

.

(Ännu) En Lektion I Sårbarhet

2008-08-14T00:26:00.000-07:00

Nu är jag anmäld till Stockholm triathlon.

Jag fattade inte riktigt formuläret och jag är rädd att jag hamnat i tävlingsklass i stället för motionsklass eftersom jag fyllde i en klubbtillhörighet. Det skulle kännas lite halvjobbigt att hamna i tävlingsklass.

Faktiskt.

Så om en inte allt för snar framtid så blir det ytterligare en lektion i sårbarhet. Jag kommer att simma oerhört långsamt eftersom bassängträningen jag nött på med i ett år inte riktigt bitit sig fast ännu när det verkligen gäller, i öppet vatten. Jag kommer att cykla långsamt. Jag kommer att löpa långsamt. Och jag kommer att åka dit och genomföra loppet ensam.

Jag känner mig så oerhört sårbar när jag tänker på att jag kommer att springa runt i mina lite för stora triathlonbyxor och "Gävle SS Triathlon" prydligt markerat på ryggen. Att jag kommer att ha publik. Röd i ansiktet och inte särskilt spänstigt i något av mina utföranden.

Det som får mig att våga genomföra loppet är de där små grejerna. De där små detaljerna. Som de gångerna någon triathlet som kommit tidigt i mål ödmjukt klappar i händerna när de bevittnat hur jag med tappad hållning och trött uppsyn vinglat mig över mållinjen med tunga ben. Eller en klapp på axeln och ett "bra jobbat!". Eller när Micke säger att han är stolt över min insats. De där små vinkarna från de som kommit så mycket längre och de där små signalerna på att många ser ödmjukt på nybörjare.

Det som också får mig att våga genomföra loppet är hoppet om att bli mer erfaren med tiden. Att vara bättre nästa år. Att titta på mina tider år 2009 och tänka att man faktiskt är några minuter snabbare i år än föregående år.

Det är ju faktiskt ingen garanti. ALLA ser inte ödmjukt på nybörjare. De flesta gör det, men inte alla. Och ibland vill jag förklara mina dåliga prestationer eller försvara mig med att säga att jag VISST tränar! Jag tränar hyfsat mycket! Faktiskt! Eftersom jag innerst inne har svårt att begripa att det faktiskt tar så mycket tid som det gör att komma i en bra form för triathlon så tror jag att andra tippar på att jag inte rör mig särskilt mycket. Detta gör mig ännu mer sårbar.

I det stora hela så är jag ju ute efter samma sak som alla andra. Att få en upplevelse. Att ha kontakt med kroppen och pressa den. Att hamna i en situation där man gör sitt allra bästa. Att vara stolt. Att komma i mål. De där stapplande stegen just efter målgången då man sätter sig i gräset och pustar ut och är fullkomligt överlycklig över att man lyckades ta sig runt banan. Att åka hem efteråt och känna att den här dagen faktiskt var både spännande och meningsfull.

Den känslan är ju densamma. Både för nybörjare och veteraner...

.

Det var år 2005

2008-08-11T11:35:00.000-07:00

träning
Daterat: Måndagen den 19:e september 2005 kl 10:34 Läst: 39 gånger

Vi är ganska utmattade.

Jag, 3 killar, samt kameramannen Lasse ligger och halvsover i planet.

Det är 20 minuters resa till 4000 meters höjd och dagen har varit full med hård träning och nitisk granskning av hoppen som Lasse filmat. Vi fungerar bra i team och har dagen innan klarat en 5-mannaformation. Jag är lite tröttare än de andra, det är svårt att hänga med de lite mer erfarna killarnas tempo. Efter granskningen av filmen direkt efter att vi landat, med massor av feedback och tips, så packar de sina skärmar snabbt och smidigt. Sedan dricker de kaffe och Cola och röker och solar och snackar strunt i väntan på att jag ska lyckas knåpa ihop min skärm. Så fort jag äntligen pustande lyckas stänga det otympliga paketet med värkande fingrar och trasiga gummisnoddar, redan innan jag hunnit resa mig upp och sträcka på ryggen, så daskar dom mig på axeln och skriker att jag genast ska kasta på mig prylarna så vi kommer upp igen. Efter några vändor utan så mycket som en Cola Light eller någon vilopaus längre än 20 sekunder (klockat!) så halvsover man faktiskt i liften upp.

För tre månader sedan skakade jag som ett asplöv i ångest över att sitta i planet. Varje nerv var på spänn och jag var djupt försjunken i koncentration över hoppet. Att sova i planet var otänkbart....

Ibland öppnar jag ögonen för att titta på höjdmätaren eller bara snegla på killarna jag hoppar med. Så jävla fina killar. Glada, målmedvetna, ödmjuka... och för tillfället aningens trötta inför kvällens sista hopp.

”BAAÅUS!” skriker plötsligt den skånska piloten och väcker entusiastiskt oss genom att ruska på planet.
”Va? Vad skrek han?” undrar jag yrvaket och greppar fast mig vid pilotstolen när planet lurigt fått liv och vickar glatt på stjärten.
”Han skrek ’Bas’, det betyder att vi kommet på rätt höjd, gör dig redo.”

Jag sträcker på armar och ben, gäspar och ställer mig på knä. Jag vaknar snabbt till. Skärper mig.
”FIIIIENÅÅÅULH!” skriker piloten med sina lungors fulla kraft.
”Va fan...?” undrar jag.
”Final. Vi ska hoppa ut strax.”
”Varför skriker han?”
”Han gillar det.”

Jag sneglar på den entusiastiska piloten innan luckan öppnas och hela gänget börjar klättra ut utanför planet, klänga på vingstaget, nypa sig fast i klätterhandtag... själv är jag innanför planet och har bara en fot ute i förberedelse att dyka ut. Kameramannen ska hoppa ut en halv sekund före oss och sedan ska vi alla samtidigt dyka ut och leta upp honom i luften och greppa honom till en flermannaformation.

Ready.... Set.... GO!

Alla kastar sig ut. Jag dyker smidigt och avslappnat. Jag rullar bara nonchalant ut genom luckan och formar sedan kroppen efter vinden, jag ler glatt och tappar aldrig ögonkontakt med kameramannen under hela dyket.

I ögonvrån dyker ett väldigt bekant flygplan innehållandes en exhalterad skånsk pilot käpprätt ner förbi oss. Jag tror inte mina ögon, konstaterar att jag håller på att reagera på syrebristen. Han kan ju inte ha flygit rakt ned. Inte bredvid oss. Inte i ett snabbare dyk än vårt frifall. Eller? Jag tar ett djupt andetag genom näsan och fortsätter fokusera på uppgiften...

Jag flyger medvetet och leendes fram till kameramannen, efter en stunds gungande och lirkande utan större bekymmer så tar vi varandra hårt i hand. Sedan kommer nästa kille, flyger fram till oss, greppar våra händer, så vi bildar en triangel. De övriga killarna kommer inte fram. Det är svårt att korrigera armar och ben för rätt riktning, framåtfart och fallhastighet. De kränger och vinglar några meter ifrån oss och snart måste vi avbryta övningen och dra våra skärmar.

Väl på marken möts vi på fältet. Dom möter mig och ler erkännande:
”Fan vad juste du flög! Du var ju förste man fram till Lasse! Kanonbra jobbat!” och jag ler glatt tillbaka. Jag börjar få ordning på armar och ben.

I hangaren möts jag av en radda högljudda skånska obegripliga ord. Något om att han vertikalt dykt bredvid oss med flygplanet. Något om att han såg genom fönstret att jag flög bra. Något om att jag ska sluta söla så förbannat med packningen så jag inte sinkar de andra att komma upp på höjd igen.

Fort som fan...

Jag träffade faktiskt "kameramannen Lasse" i dag. Han gick förbi mig med en barnvagn. Han hade en son som verkade riktigt stor. Han fick en kram och jag fick en resumé om vad som hänt under hans liv sedan sist. Sonen var så stor. Lasse bor i radhus och hoppar inte särskilt mycket längre. Det kändes konstigt och ändå så familjärt att se honom. Att man ser en halvt främmande man som går efter gatan med barnvagn och plötsligt inse att man känner honom och att man verkligen haft tokroligt under flera fria fall, för ett par år sedan.

Tiden rinner iväg... nästan för snabbt...